Göteborgsposten – 15 juli 1861, sida 1

Det var ett slags trappa med en gångstig, huggen i de klippor, som kantade stranden. Denna gångstig var aderton tum bred, med en brant bergvägg till höger, och till: venster en förfärande afgrund, i hvars djup sqvalpade oroliga skumkrönta vågor. Ett felsteg, en nedrullande sten, en svindel skulle varit tillräckliga, att låta. en menniska omkomma på denna djefvulsstig, hvars naturliga faror Karaiberna med vilja förökat. Dagen efter den förödelsens dag, hvarunder Karaiberna sett allt sitt förstöras, gingo tvenne män med sina gevär i hand förbi volkanen och styrde sina steg mot de engelska besittningarne. Dessa båda män voro Charles och Mahurec. Komna till yttersta gränsen af det karaibiska området, stannade de båda och utforskade med blicken horisonten framför dem. På ett kort afstånd ifrån dem låg en kokett boning, alldeles inbäddad i en grönskande bukett af friska palmer. — Det är dit vi skola begifva oss, sade Charles och pekade med fingret på huset. — Men, anmärkte Mahurec, detta hus är ej öde, min löjtnant, och vi skola der bli mottagna af muskötskott. — Kunna vi väl utföra våra: planer med de kläder vi ha på oss? sade Charles och visade på sina linnebyxor och sin grofva skjorta. — Nej, det är sannt.