Göteborgsposten – 11 juli 1861, sida 1

att befolkningen skall kunna föra ett sådan samlif. som är vilkoret för att den skall kunn: tillhöra samma stat, Till sådana höra mycke framstående olikheter i de lokala förhållanden som utmärka de skilda landsdelar den bebor vidare olikheter i lefnadssätt, seder och före ställningssätt samt i allmänhet betydligare och djupare sociala olikheter. Öfverallt der så dana ha existerat, ha stater med sträng cen traliserad enhet visat sig ohållbara. — Ifal derföre sådana förhållanden förefinnas, så är en sammanslutning till en enhetsstat oför: enlig med ett insigtsfullt och klokt handhaf vande af den gemensamma lagstiftningen :och administrationen Och sådana förhållanden finnas verkliger i afseende å svenskarnes och norrmännens ömsesidiga förhållanden till hvarandra. Språk. olikheten gör visserligen icke något hinder Svenskar och norrmän förstå hvarandra van ligtvis, både i tal och skrift, utan särdeles svårighet. Svenskar och norrmän, som sutc i samma församling och talade hvar sitt språk skulle utan olägenhet kunna öfverlägga och diskutera med hvarandra. Men de lokala och framför allt de sociala förhållandena, sådana som ide utbildat sig under den foregående historiens lopp, erbjuda alltför stora olikheter inom de skilda folken, för att de med framgång skulle kunna verka tillsammans inom en enda gemensam stat med en centraliserad lagstiftning och administration. En svensk bonde t. -ex., som kunde ha fullt tillräcklig insigt för att deltaga i lagstiftningen om de svenska förhållandena, som han letvat sig in i, skulle troligtvis ha högst bristande insigter i hvad som vore lämpligt för de norska törhållandena, och tvertom. En gemensam lagstiftande församling för Sverige och Norge, sammansatt af representanter från de begge ländernas olika delar, skulle enligt all sannolikhet vara högst oqvalificerad för att bestämma lagar för både Skåne och Trondhjemstrakten, för Finmarken och Småland. De personer, som hade de bästa insigter i afseende å hvad som lämpade sig efteg det ena eller andra folkets seder och vanor, skulle kanske vara högst oförmögna att sentera det afseende, som andra vanor inom det andra folket skulle tordra, o.s.v. Af en sådan församling skulle alla regeringsangelägenheter — eller åtminstone en hel mängd af de vigligaste — utan tvitvel komma att skötas vida sämre, än de skulle skötas, ifall de begge folken bildade skilda och oberoende stater. Likaså litet som den existerande unionen, synes oss derföre den föreslagna totala föreningen af Sverige och Norge till ett enda rike, uppfylla de vilkor en statsorganisation bör uppfylla; den ena tillåter icke den politiska friheten, folkets inflytande på regeringen, att tullt och fritt utveckla sig inom de begge folken, den andra åter lägger visserligen icke något hinder för den poliska frihetens utveckling inom de förenade folken, men den åstadkommer ett förhållande, som gör det omöjligt för dem att med förnuft och insigt utöfva den.