Göteborgsposten – 11 juli 1861, sida 1

ut mot hafvet, under det den förste vilden höl sig fast i en klippa. De båda simmarne vorc räddade ! Karaiberna öfvertäckte dem med sina krop: par, på det de måtte undslippa vågorna, och drogo dem mot land. Åskådarne helsade den med vilda glädjeskri. Charles höll i sina armar gossen, som har på ett så underbart sätt räddat från en säke död. Den lille varelsen var afsvimmad och ga icke något tecken till lif. Charles, hvars kropp blifvit svårt sargad af skeppsspillrorn: och skären, hade knappast nog styrka, att lemn: sin dyrbara börda i händerna på Illehiie, son närmat sig honom: vid de första stegen han tog på den fina sanden å stranden, föll han utmattac omkull vid vildarnes föter. Ingenting förrådde numera det förfärliga oväder som passerat. Man kunde trott, att stormen sparat sitt yttersta raseri, för att tillintetgöra de sista qvarlefvorna af fartyget. Hafvet lugnade sig plötsligt och liksom genom förtrollning, ingen sydlig vindkåre genomilade mera rymden, passadvindarnes uppfriskande bris utandades sia välluktande andedrägt öfver ön, solen glänste på en molnfri himmel, och då man såg den lugna oceanen den klara horisonten samt tänkte på den passerade orkanen, kunde man trott sig ha varit offer för en hastig dröm,