Göteborgsposten – 8 juli 1861, sida 1

visa den yttre, toma hyllningen åt Padisehans vardighet. Så såg det år 1808 ut att skola inträffa, och Mahmud stridde hela sitt lif emot rikets sönderfallande. Upproret inom hans stater var i sjelfva verket en hydra med många hufvuden och hela hans regering gick åt att afhugga dem. Om han också förlorade Bessarabien och Grekland samt måste föra ryska soldater till Bosporen, för att hjelpa honom mot Mehemet Ali, så kufvade han dock paschorna at Janina och Scutari, försatte Bosnien i lugn, bibehöll Servien och Donaufurstendömena, samt bragte Mindre Asiens höfdingar till lydnad och besegrade tillochmed den upproriska paschan af Bagdad. Folket i Nordamerikas nordliga stater kunde knappast önska en regent mera stark i att icke erkänna affall från staten, ej ens då affallet hade blifverkställdt före hans tillträde till makten. Frukterna at Mahmuds statskonst tillhöra nu hans son. Hufvudstadens fullkomliga undergifvenhet och provinsernas hyllning är tillräckligt för att uppväga många olågenheter. Det är uppenbart för alla, utom för de få, hvilka hafva försvurit sig åt teorien, en turkisk pånyttfödelse, att allt ännu återstår att göra för att gifva lifskraft åt riket. Men det stora resultat som år uppnådt, erhållandet af inre lugn, hvari den europeiska statskonstens enda framgåog består, har mycket i sig som är uppmuntrande. Det gagnar i allmänhet föga 1 politiken att söka att förutspå det tilkommande. Vi veta icke mera hvad det skall blifva af Turkiet, än vi veta, hvad det skall, blifva af slafveriet i Amerika. Allt hvad vi veta om dem är, att de finnas, till och att de måste fortfara att finnas till, och ifall vi icke knnna besluta oss för något bestämdt i afseende å dem, så är det bättre att vi lemna dem att lösa sig sjelfva. Då vi sålunda ou hafva detta stora rike i ett utmattadt tillstånd, men med en styrelse, som är allmänt åtlydd, är det, tro vi, det bästa steg, de europeiska makterna kunna taga, att arhålla sig från utarbetandet af vidtomtattande politiska planer och från alla forsök att stadga förhållandet mellan det stora rikets många olika raser till hvarandra, samt blott söka se till, att det kommer i åtnjutande af sparsamhetens och ordningens simpla fördelar. Antingen turkarne tilltaga eller aftaga, antingen de äro i stånd att uppebålla sin ställning i förhållande till Rajahs eller icke, är det dock lika nödvändigt att söka afråda sultanen från att förslösa sitt rikes inkomster på lättsinniga nöjen och en oförnuftig gifmildhet. Den förre sultanens Abdul Meschids civillista var mer än två gånger så stor som drottning Victorias, och utom det att han gjorde af med densamma, lånade han af armenier och greker samt satte sig i skuld hos köpmän och förskingrade de allmänna fonderna till förmån för sig sjelf och sitt privata lif. Emot fortsättandet af detta slöseri och denna vanhederlighet böra och ha de europeisk amakterna rätt att gifva varningar, och ehuru sedan sista kriget icke-inblandningspolitiken varit