Göteborgsposten – 8 juli 1861, sida 1

Med tillhjelp af starka grenar, aloörep och stora stenar stöttade vildarne sina bräckliga boningar. — Signal gafe med den ofantliga lambis (ett slags gonggon) och underrättade, medan det starka dånet ljöd från hydda till hydda, från berg till berg, hvarje karaibfamilj om farans ankomst. Äfven qvinnorna egnade sig åt skyddsarbetet. Matvarorna och de små barnen sattes i säkerhet så mycket som möjligt i grottor eller hyddor, som för detta ändamål anordnats på lugna ställen. Då dessa försigtighetsmått tagits, begaf hela folkhopen sig till hafsstranden, till ett ställe, der man var i lä för stormen. Från denna plats kunde man lätt bedöma farans vidd. De svarta Karaiberna, som bodde i det inre af ön hade stannat hemma i sina hyddor. Under några ögonblick rådde i luften ett djupt, ostördt lugn. Trädens blad hängde orörliga ned från grenarne. De långa grässtråen stodo raka, utan att deras böjliga spets lutade åt någon sida af annat än sin egen tyngd. Vackra amaryllisblommor tycktes vara mindre lysande och deras stänglar tycktes sakna styrka att hålla dem uppe. Gräset, som förtrampades, hade ej nog spänstighet att åter resa sig.