Göteborgsposten – 8 juli 1861, sida 1

visat tecken till afundsjuka. Aldrig förr har det osmaniska rikets historia haft att uppvisa ett sådant regentombyte. Det minsta, som förr egt rum vid en sultans död, har varit att hans efterträdare sökt att bevaka sin säkerhet genom att tillintetgöra de mest farliga medlemmarne af sin familj eller genom att nedmuta och bedraga pöbeln. I detta århundrades tidigaste år afsattes och mördades Selim; Mustafa efterträdde honom och blef etter några få månaders regering afsatt och aflifvad at sin broder Mahmud, den forre och den nuvarande sultanens fader. Vid detta tillfälle säges Mahmud hafva låtit strypa alla sin broders minderåriga barn samt hafva låtit insy i säckar och kasta i Bosporen icke mindre än fyra hafvande sultaninnor. Hans försvarare säga, att han gjorde detta, för att han skulle vara den sista af sin ätt och derigenom befrias från oroligheter å sina undersåters sida — ty de hafva en vidskeplig vördnad för regentätten — och sålunda tå tillfälle att utföra sina reformer. Antingen sultaninnorna offrades för de liberala principernas skull eller icke, så är det dock säkert att Mahmud hela sitt lif igenom var en man, som tillgrep djerfva medel, och då hans slut, år 1839, nalkades och han befarade, att hans svaga son skulle skjutas åsido, ifall hans död skulle blifva plötsligt känd, gat han befallning att den skulle hållas dold, tills hvarje försigtighetsmått för hans sons stadfästande på tronen blifvit vidtaget och hans regering vore utom all fara. Folket trodde att han var stadd på bättring då han redan varit dod i två dagar. Det synes deraf, att man ännu då, mänga år efter det janitscharerna hade blifvit tillntetgjorda, ansåg hufvudstadens pöbel vara stark nog för att ingripa 1 bestämmandet om tronföljden. Allt detta är nu förandradt och den fred liga, obeväpnade muselmannen i Stambul har icke mera makt, äfven om han hade vilja, att vara afoch tillsättare af sultaner. Den furste, som nu har stigit på tronen, begynner sin regering i säkerhet om också icke under särdeles lysande utsigter och har fullt tillfälle att genast i början, utan att behöfva frukta husligt förräderi, antaga den politik, som statens intressen bäst kunna kräfva. Det är i detta förhållande, som det törnämsta framåtskridande ligger, som Tnrkiet eller rättare sultanens makt i Turkiet har gjort. Förtjensten af att detta skett tyckes wullhöra sultan Mahmud, som, ehuru han stölte på många hinder och dog under det en upprorisk pascha höll på att hota hans tron, dock ända från början till slutet af sin regering hade hela sitt sträfvande oupphörligt rigtadt mot ett enda mål, det att vara herre i sitt eget rike och att göra detta rike till en medlem af det europeiska statssamhället. Utan honom och hans åtgöranden är det troligt, att det osmaniska väldet, likt Stora Moguls, skulle hafva långsamt fallit sönder, i det vicekonungarne och guvernörerna i alla praktiska afseenden skulle hafva blifvit oafhångiga och slutligen efter nägon tid tillochmed hafva upphört med att Er