Göteborgsposten – 8 juli 1861, sida 1

nd nn nina tonande Man kunde trott, att lifvet på en gång flytt från växterna, djuren och menniskorna. Ett förfärande lugn, en förtärande tystnad rådde i luften, på jorden och hafvet, ty böljorna bade sedan ett ögonblick plötsligt lagt sig och hafvet liknade en oljesjö, såsom man brukar säga. Plötsligt gjorde ett länge ihållande dån slut på denna oroande dvala. Det var det dån, som Charles och Mahurec hade hört, det var tillkännagifvandet af farans annalkande och den karaibiska befolkningen besvarade med ett fasans rop oceanens dån. Ett sublimt och förfärande skådespel tedde sig för allas blickar, så långt ögat kunde nå på hafvet. En stor och stark våg, som omfattade hela synkretsen och höjde hafvet flere metrer, kom från Öster, d. v. s. från Atlantiska hafvet och trängde in genom de många passen till Antilliska sjön. Denna så att säga betäcktes med ett annat kokande haf. Bakom denna ofantliga hafsvåg röt den våldsamma stormen. Tllehiie, Karaiberna, Charles och Mabhurec, hvilka skyndat till vid farans annalkande, lade sig ned på marken och grepo tag i buskarne, för att hålla sig fast och icke blifva bortryckta samt slungade ut i hafvet. En förfärlig förödelse hade timat på ett ögonblick.