Göteborgsposten – 6 juli 1861, sida 1

——— ——VYÅ den hvita pöbeln då också blifva ålagd at göra personlig tjenst, men tillsvidare tage man med list eller våld så många af den, son man kan få, och sänder dem till hären. Man mi dock icke tro att denna hvita pöbebel der före håller med slafvarne eller visar någor förkärlek för norden. Pressen står nemligei helt och hållet under de rikas inflytande oc af den ledes mängdens begrepp om hvad son är sannt och rätt samt fördelaktigt, och der är dessutom på mångahanda andra sätt bero ende af de rika. Ett ofantligt tryck utöfva: mot yttranderättens frihet, och icke ens unde den franska revolutionen spionerade folk si på hvarandra, och utöfvade en sådan terro. rism, som i Louisiana, efter mr Kussels be: skrifning. För ett yttrande till förmån för slafvarne eller för norden blir en person utan vidare sliten ur sin familj och satt i arbetshuset på ett halft års tid eller blifver doppad i tjära och fjäder samt på annat sätt misshandlad. I Texas lär man dock gå ännu längre och hänger upp en sådan förrädare med en lasso, och pressen prisar öppet landets medborgare i anledning deraf, tor det de äro så välsinnade och ifriga. Korrespondenten anför från bladen namngifna personer som exempel på staten Louisianas medborgareanda i denna riktning. Hvad förhållandet med slafvarne beträffar, berättar den kände resanden, att ban ännu icke i de trakter han passerat igenom anträtfat några särdeles tecken på att slafegarne skulle vara bekymrade för ett möjligt uppror bland slatvarne, eller på att siafvarne sjeltve skulle hysa något intresse för striden och ha reda på hvad den gäller och angår. Han menar dock, att han at åtskilligt likväl tyckt sig böra draga en misstanke, att dock kanske allt icke är så alldeles helt i detta afseende. Enskilda tidningsartiklar, säger han, och enskilda yttranden, som nå ens öra väcka nyfikenhet och tvifvel. Man hör alltför ofta den satsen upprepas: Min herre, våra negrer äro de lyckhgaste, de mest nöjda och de bäst försörjda menniskor på jorden; man måste dock just derföre, att den ständigt tränges på en, vara något misstrogen emot den. För att dock sjelfständigt och ordentligt bedöma sanningen eller osanningen af densamma, är det nödvändigt, att se negrerna under andra förhållanden, än jag hitulls haft tillfalle till, samt tramför allt icke under denna årstid, då de hafva intet eller litet arbete att gora i jemtörelse med tiden för bomullsskörden. Men om man också i allmänhet hör endast det ofvannämnda påståendet, så framkomma dock stundom yttranden, som indirekte leda till andra slutsatser. Man sade mig en gång: Den plantageegaren är en förträfflig man, han bealar sina uppsyningsmän: 10 dollars för hvart barn, som tfödes å hans plantager. Hvarföre? rågade jag. --Jo, ty då öfveranstränga uppsyningsmännen icke de hatvande negrinnorna vid arbetet. — Man tyckes deraf kunna sluta, att ifall plantageegaren icke betalar uppsymogsmännen premier, så — — — Ett exempel bland några andra, som dock häntyder på medvetenhet hos slatvarne om frågan och hat mot nerrarne, är följande: En tidningsartikel omalade att en kulört person hade låtit undfalla sig, att när det blefve inbördes krig, så ville van dräpa alla demokrater han kunde komma