Göteborgsposten – 6 juli 1861, sida 1

Då de få se oss, skola de vilja ha reda på, hvilka vi äro, och då de få höra mitt namn, skola de ock känna den förfärliga sanningen! Då skola alla dessa vildar, som vörda och älska mig, ej se annat än en eländig varelse, landsflyktig från sitt fosterland, en hatad brottsling hvilken har konungen att tacka för sitt lif! Du inser väl nu, att jag under edra expeditioner varit offer för den djupaste smärta, delad mellan längtan efter att få se er återkomma med underrättelser om dem, som jag älskar, och fruktan för att se en fransman bland er? Gud ensam vet hvad jag har lidit! men nu är det slut, Mahurec; vi måste resa! Jag upprepar det: det skulle vara fegt och skamligt, att längre qvarstanna här! Charles som uttalat dessa vigtiga ord, vred sina händer med ett obeskrifligt uttryck af förtviflan. Mahurec skyndada fram till honom. — Min löjtnant! . .. stammade han. — Tyst! afbröt Charles. Hvad skulle du väl kunna säga för att döfva min smärta? Att jag är oskyldig till det brott, för hvilket jag blifvit dömd? Gud vet det, och Gud har likväl icke bistått mig! Öfvergifven af Honom, förklarad brottslig af menniskorna, är jag inför alla ingenting annat än en förkastad varelse, som framsläpar sitt usla lif på jorden! Hvad betyder