Göteborgsposten – 5 juli 1861, sida 1

ingen, hvarken TIllebiie eller hans båda döttrar komma att störa dem. Mera än ett år hade sålunda förrunnit. Mar befann sig då i år 1791 och sedan tre år till. baka, alltsedan deras skeppsbrott samt ankoms till Saint-Vincent, hade hvarken Charles eller Ma: hurec, sett några andra curoper, än de engelsk: soldaterna, hvilka de sågo på andra sidan on bergen, då de vågade sig ända fram till gränsen om med hvilka det varit dem omöjligt att meddela sig. De hade icke heller erhållit några underrättelser från Frankrike. Efter sina misslyckade försök, att öfvervinna den motvilja han kände hvarje gång han tänkte lemna ön, hade Charles afstått från hvarje tanke på att resa, men hans otålighet och lidanden voro synbara. En dag då han med Skogsblomman begifvit sig ända till den del af ön, som beboddes af de svarta Karaiberna, kom Mahurec och sökte upp Illehiie. — Kom, sade han till honom, du måste göra mig en tjenst. Min löjtnant skall aldrig bestämma sig för att hala ut från Saint-Vincent. Låt oss rusta ut en pirog och segla ut vi båda med kurs på Martinique. Dagen derefter kom pirogen med den vilde chefen och den franske sjömannen tillbaka till Saint-Vincent, förföljd af en engelsk kutter, hvil