Göteborgsposten – 5 juli 1861, sida 1

nästan upphäfdes genom hans intervention i Rom, samt att den tid hade kommit, då öppet understöd måste sättas i stället för hemligt bifall, för att Frankrike icke skulle komma att åt England afträda sin plats såsom Italiens välgörare. Han hade fått känna kraften af Europas tadel i transaktionen om Savoyen och han såg, att hans opposition mot annexeringen af mellersta Italiens provinser hade utsatt honom för beskyllningen att eftersträtva egna dynastiska intressen i Italien. Han insåg, att en italiensk konfederation, stark nog att emotstå Österrike, men icke för stark för att kunna styras at Frankrike, numera var hopplös, att det icke langre var möjligt att kontrollera revolutionens gäng, att en ny stat hade uppstått i Buropa, och att tiden var kommen för dess vänner och fiender att förklara sig. Han såg dessutom-att ett italienskt lån var på vägen att upptagas och han ville icke gerna se den nation, för hvilken Frankrike hade dragit sitt svärd, hafva den engelska borsen att tacka för befrielsen trån en finansiel kris, under det börsen att i Paris skulle vara sluten för den. Allt detta och mera än detta måste hafva varit närvarande i kejsarens tankar, ty det var uppenbart för mindre erfarna och fjerranskådande sinnen än hans, och måste utan tvifvel hafva förenat sig med hans mera ädelmodiga och högsinnade tankar, då han beslöt sig att trotsa de reaktionära makternas vrede genom att erkänna Viktor Emanuel såsom Italiens konung. Följderna af detta beslut äro lättare att beräkna än dess motiver. Det förminskar farorna för det uppgående konungariket till sådana dimensioner, att det endast behöfves tid och klokhet for att öfvervinna dem. För att dock fullt uppfatta dess betydelse, ja älven blott för att göra full rättvisa åt visheten af detsamma, måste vi påminna oss de mörka förutsägelser, som personer af alla slag och åsigter, från Österrikes mest bigotta försvarare ända till Mazzini sjelf, brukade framkasta rörande alliansen mellan Frankrike och Italien. Man påmintes om, att Ludvig Napoleons in nersta tanke vore att utbreda det bonapartistiska systemet öfver Europas kontinent; man försäkrade, att fransmännen aldrig skulle lemna Italiens jord, utom för priset af halfva halfön och uppställandet af en italiensk kontingent emot rhenprovinserna, att Ryssland sjelf hade gått in på affären, att Ungern skulle återställas under czarens och franska kejsarens förenade protektorat, och att infallet i Italien blott var förespelcet till en stor koalition af vestra, södra och östra Europa emot England, Tyskland och Turkiet. Det lönar icke mödan att diskutera, huru stor portion sanning det må hafva funnits i detta förvånansvärda program, ty huru stor konspirationen in må hafva varit, så är den dock nu säkert öfvergifven. Från denna tid skall det på Medelhafvets stränder finnas en sjömakt, obejamrad af alla territoriala sjelfförstoringstraditioner, och genom de starkaste intressen förbligtad till en fredlig utveckling, en makt, 23 SEE