Göteborgsposten – 4 juli 1861, sida 1

Morgonstjernan, och vildarne hade aldrig under sina poetiska inspirationer kunnat komma på mera rättvisa namn. Skogsblomman hade erhållit en manlig uppfostran, i likhet med alla barn af det krigarefolk, ur hvilket hon utgått. Hon egde en stor skicklighet i vapnens handtering, hennes djerfva mod var vida kändt och hennes ifver på jagten eller i striderna beundrades af hennes stam som till henne hyste ett oinskränkt förtroende. När hon rusade mot fienden längs de otillgängliga bergsstigarne, med bågen i hand och kogret fullsatt med förgiftade pilar; när hon lätt och outtröttlig förföljde villbrådet i de ogenomträngliga skogar som afskiljde ön i tvenne delar, var hon en verklig skogsblomma, en personifiering af mytologiens Diana. En helt särskild omständighet hade af Skogsblomman gjort en varelse, som verkligen intog en ställning, öfverlägsen deras, af hvilka hon var omgifven. Tvungen att erkänna de hvitas öfverlägsenhet, hade Tllehie velat förskaffa sin dot. ter deras bildning, för att använda denna til sin races och sitt eget bästa. Denna plan hade fullkomligt lyckats. Begagnande sig af Karaibernas förbund med fransmännen, hade han för Skogsblomman till Nunneklostret i Saint-Pierre på Martinique. Uppfostringen hade inympat sina mäktiga