Göteborgsposten – 29 juni 1861, sida 1

ARR detta par och blickar med listiga ögon än på mannen, för hvilken han betalar flaska etter fiaska, och än på gossen, hvars bröst sväller högt under den trånga vesten och hvars svarta ögon glöda under hans mörka ögonbryn, men icke såsom hans landsmans i vildt hat. Han är underbart skön, denna ltaliens unge son. Huru har han kommit hit bland de förvista och landsflyktiga? Har det bakom denna bländande rena barnpanna redan funnits rum för politiska systemer? Hafva dessa ögon med deras smäktande blickar redan skådat slagfält och likbeströdda gator såsom dessa andras ögon hafva gjort i Paris, i Neapel, i Warschau och i Wien? — Han lyssnar icke på den gamle polackens profetior, han hör icke på honved-soldaternas vilda berättelser eller de fördrifna juni-stridsmännens förbannelser, han blickar blott på sin dystra landsman, som icke bryr sig om honom, och hans ögon glänsa af fuktighet. Dessa kaftehus höra till verldshistoriens kulisser. Här sitta hundradetal af dem, som engång hafva varit handlande personer i månget blodigt skådespel, här sitta de glödande at hat, törstande etter hämnd, rufvande öfver nya planer, sokande glömska och bedöfvande i eldigt vin och 1 upphetsande spel. Ingen stråle af försoning, ingen fridens andedrägt lörirrar sig på dessa olyckligas ansigten. Följande dag förde mig åter min väg åt denna trakt till, men till ett annat mål. En prest var min följeslagare. Vi togo atin på en smal gata åt venster och stannade sedan till höger framför en lång hög mur. Tom nyfikenhet hade icke fört oss hit; rummen bakom dessa portar erbjödo intet för skådelystnaden. Vi trädde in. En lång korridor, vid dess slut ett lågt hus och derbredvid ett kapell med en vänlig trädgård på sidan deral. Allt är så stilla rundt omkring. Intet buller från verlden tränger hit in, blott foglarne sjunga i trädens grenar. Genom fönstren inströmma blommornas doft och blandar sig med den vällukt, som i osynliga moln genomgår alla rummen. På väggarne hänga bilder, karloch fruntimmersansigten, öfvergjutna at förklaringens och fredens helgonsken. Portvakterskan förde oss in i huset der vi mottogos af ställets föreståndarinna, en hög, ädel gestalt, mild i ord och rörelser och dock full at aktningsbjudande värdighet. Jag känner henne väl. En tid glänste hon i Paris salonger och den jordiska lustens strålande bilder drogo förbi hennes blickar. Hon har lärt känna jordisk lycka och jordisk smärta och har dragit sig undan från båda i en helig asyl, i den enda tillflyktsorten för alla dem-som lida och längta efter fred. Fordom höljde hon sina skuldror i kaschmir-väfnader, och briljanter glänste i hennes hårs mörka böljor; nu har hon en enkel grå klädnad af grott tyg och en stor hvit hatt döljer hennes hufvud, hvars lockars prakt offrats framför altaret. Fordom bar hon ett stolt namn, som Frankrikes historia har gjordt odödligt, ru kallas hon för vördade moder, och en moder är hon för alla sina medsystrar, trots hennes ungdom. Vi genomvandrade huset; cell vid cell, enkla, vänliga och sorgliga. Fred, ro och försoning öfver allt och på hvarje ansigte AN