Göteborgsposten – 29 juni 1861, sida 1

politanarens; fördertfvade folkspråk. Man behötver icke ens höra språket; på de skarpa, rörliga dragen, på det svarta skägget och de blixtrande ögonen igenkänner man det sköna landets söner. Tyskar sitta vid ett bord, polacker vid ett annat; längre bort ha vi greker och fransoser; hvarje Europas stat har lemnat sin andel. Detta ställe är ett hem för de fördrifna och landsflyktiga. Det är ett brokigt sällskap; frihetsentusiaster och förbrytare, krigare och spetsbofvar sitta här bredvid hvarandra och midtibland dem någon agent som sätter dessa massor 1 rörelse, så ofta den ena eller andra mäktiga personen behöfver dem. Ty då endera at de begge partier, som i Konstantinopel föra en strid på lit och död, vill släppa lös ett uppror för att skrämma sina motståndare, för att störta en minister eller för att aftvinga sultanen en förordning, så förberedes saken här och i Galata, likasåväl som på andra sidan ilIstambul. Antingen det galler reformpartiets eller gammalturkarnes sak så saknas dessa menniskor icke då signalen ljuder. En del handla medvetet, ty de hafva emottagit penningar och vänta på tillfälle till rot och plundring, andra åter äro blotta marionetter som en skicklig hand låter dansa efter sina önskningar. Man ger dem icke penningar, men man bevisar fördem att de indirekte arbeta för sina planer, ifall de ästadkomma den eller den ministerns fall eller förmå porten att fatta det eller det beslutet. Låtom oss för några ögonblick sätta oss ned vid ett af dessa bord. Hvad man bär på sig måste man noga hålla vara på, samt icke visa några dyrbarheter, om man icke vid hemgåendet vill göra bekantskap med godt engelskt stål. Ty bredvid den politiske flyktingen sitter här bofven, för hvilken hans hemort hade för många gensdarmer och för få ensamna gator, förtalskaren som misslyckades med engelska banknoter, men som ännu är skicklig nog för turkiska kaimes, samt mördaren hvilken fruktan för galgen icke lemnade ro i hemmet. Tärningarne rulla, korten flyga och vinet flyter rikligt och utan uppehåll; allas ansigten glöda i dyster passion. Hvilka studier för en målare! Framför oss ha vi en polack med hvitt skägg samt väderbitna och ärriga drag; han har säkert genomkämpat mer än ewt fällttåg, han har säkert mer än en gång sett sina förhoppningar lida skeppsbrott, men han hoppas ännu. Drömmen om det polska konungarikets hvita örn är så skön; gubben som på jorden icke eger mer än denna dröm, fortfar att drömma den, Hela hans starka tro, all hans klippfasta förtröstan strömmar fram i hans entusiastiska tal till sina grannar. Men de lyssna icke till honom. 1 vild dysterhet sitter den ene, en mellersta Italiens son att döma efter språket, med hufvudet stödt mot handen och stirrar framför sig med glödande blick. Skygg blickar gossen vid hans sida upp till honom; denna späda hvita hand har väl ännu icke dragit något svärd, ty ingen signorina kan ha finare fingrar än han. Ännu smyckar intet fjun den sköna munnen, hvärs rosiga läppar i sin mjuka glöd berätta om söt kärlek men också i sina skarpa vinklar om mågen smärta. En grek sitter på andra sidan om