Göteborgsposten – 27 juni 1861, sida 1

— TRA ett förhållande, som vore ännu mera aflägset från idealet för den ställning folket borde intaga till lagarne, än det som nu existerar, och som framkallat ett med många dåliga elementer blandadt advokatstånd. Den inviduela frihetens princip, principen att få vara man för sig, att få sköta sina egna angelägenheter efter eget förstånd, så snart man icke förnärmar någon annan, ären princip, hvars stora betydelse vi icke här behöfva söka att framhålla. Den är dessutom en gammal skandinavisk princip, som genomgår hela vårt gamla samhällsskick, framförallt dess rättegångs väsende, och som ännu qvarstår i den icke allenast af lagens bokstaf, utan af hela vårt samhällsmedvetande gillade grundsatser att hvar och en är berättigad att inför domstol sjelf föra sin egen talan. Ur denna princip följer ovilkorligen rättigheten att välja hvem som helst till vårdandet af ens rättigheter. Ar det rätt, att hvar och en sjelf skall få föra sin talan så måste han äfven ha rätt att uppdraga detta åt en annan, som han har förtroende till. Det hjelper icke att påpeka att erfarenheten visar att sådana uppdrag lemnas åt dåliga personer; och att deras antal derföre bör begränsas, så att de olämpliga uteslutas. Kan man icke förutsätta så stor insigt hos medborgarne att de kunna inse hvem som bäst skall kunna förstå att sköta deras sak, så kan man icke heller förutsätta att de sjelf skola kunna förstå att sköta dem. Den satsen att en målsegande icke fritt skall få välja sig sin advokat, innebär derföre logiskt, att det är ett oriktigt undantag att låta någon föra sina rättegångar sjelf. Här har man således tvenne alternativer att välja emellan. Antingen anser man medborgaren kunna hafva tillräcklig insigt i lagarne, och då har ban äfven tillräcklig insigt att välja sin sakförare utan inskränkningar och man har endast att se till, att så mycken tillgång som möjligt måtte lemnas honom att erhålla denna insigt som är det nödvändiga vilkoret för att han skall kunna vara fri medborgare i staten; eller också måste man anse att det är omöjligt för medborgaren att ha tillräcklig insigt i lagarne, och då är det visserligen riktigt att föreskrifva att de ständigt skola hafva laglärde till sitt biträde, men då har man äfven erkändt avt de ständigt skola stå under förmynderskap, och att de, noga taget, ej böra ha rättighet att företaga någon handhng, som kan innebära rättsliga följder utan att tillkalla en advokat till sitt biträde och har sålunda förlagt all förmedling mellan lagen och folkets medvetande om lagens innehåll, blott uti detta juristernas förmynderskap öfver de öfriga medborgarne. Allt efter som man väljer det ena eller det andra af dessa alternativer måste man gilla eller forkasta projektet om inskränkning i rättigheten att vara sakförare åt en annan. Man kan icke gilla det utan att åtminstone tyst och omedvetet erkänna att medborgarne icke knonna hafva tillräcklig insigt i lagarne. Hela vårt samhallsväsende är byggdt på ett mot