Göteborgsposten – 26 juni 1861, sida 1

och Mazzinis parti framkastas mot den nye ministerens chef, äfven om det blott vore för att för framtiden helt och hållet tillbakavisa densamma. De anföra nemligen att KRicasoli, tillsammans med Caponi, Ridolfi samt alla andra Toscanas aktningsvärdaste patrioter, är 1349 åstadkom den flyktade storhertigens ålerinsättande, samt att denne återvände till Florens under eskort af österrikiska bajonetter och sedan belönade Ricasoli och hans kamrater med ordnar och band. Verkliga förhållandet är dock det att Gucrazzi och hans Livornesiska sbarazzini (halunker) så hade uppretat florentinarne med deras mob-tyranni att folket reste sig och dref dem utom sina murar, hvarefter det uppdrog åt gentlemännen eller hedersmännen ( galantuomint) att se vill att den allmänna säkerheten skulle blifva skyddad. Dessa galantuomini kunde icke tänka på något annat än att återkalla storhertigen, ty efter slaget vid Novara fanns det icke någon annan utväg att taga. Storhertigen företog sig den uselheten att åter infinna sig i spetsen eller rättare i svansen af österrikiska regementen, hvaretter 7 galantuomini attöllo från honom och Ricasoli bland annat äfven lemnade Toscana för tre års tid. Då Ricasoli efter denna tid återvände höll han sig hela tiden fjerran från hofvet och hufvudstaden tills år 1859 åter bragte nya utsigter för Italien. Huru toscanarne uppfattade hans uppförande är 1849 kan bedömas deraf att han tio år derefter stod i spetsen för den nationala rörelsen såsom en person som intager en plats som tillhör honom genom en ailmänt erkänd rätt. I trots af ultra-demokraterna kunde derföre Ricasoli icke komma till makten under bättre personliga auspicier; och ehuru han visseligen icke kan göra auspråk på grefve Cavours omfattande skarpsinne, så kan han tryggt försäkra, att grefve Cavour aldrig hade att bjuda öfver en skickligare och mera kraftig ministeruppsättning än den han presenterat för parlamentets underhus. Om Minghetti, Bastogi, De Sanctis och Peruzzi, hvilka varit medlemmar af det förra kabinettet samt bibehålla sina förra portföljer är icke något vidare att säga, än att deras skicklighet redan är känd och bepröfvad. Och i de departementer, der förändriudriugar äro gjorda äro de alla till det bättre. Den nye krigsministern, Della Rovere och den nya marinministern, Menabrea utgöra en här ensamnå tor sig. Den forra har varit blott en kort tid på Sicilien och hans ansträngningar för återställandet af allmän säkerhet och ordning på ön hafva enligt alla sicilianares vittnesbörd krönts af en underbar framgång. General Della Rovere kan dock icke aflägsnas från denna hans närvarande befattning och för de nästa två månaderna kommer krigsminesteriet att stå under konseljpresidentens nominela ledning. I verkligheten kommer dock allt att skotas af generalsekreteraren, Cugia, en sardinare och en utmärkt officer, på hvilken grefve Cavour satte ett mycket högt värde. Han skulle kunna vara en utmärkt krigsminister sjelf, men är helt ung och har först nyligen fått befordran i tjensten. Han var blott major år 1859. Hvad beträffar hans kollegas tör marinen, Menabreas utmärkta egenskaper, så kan ingen som känner honom betvifia dem. Hvar och en anser honom besitta en utomor