Göteborgsposten – 26 juni 1861, sida 1

Det nya italienska kabinettet. I ett bref från Turin skildrar Times korrespondent den nya italienska ministeren samt den ställning, i hvilken den befinner sig till de olika partierna inom landet, och den utsigt den synes hafva för ett forttarande bestånd. Vi låna derur följande: Den ultra-demokratsk oppositionen, Dirittog och Unita Italianas mån påstå käckt att Ricasolis minister icke skall kunna hålla sig uppe för en half månad. Men andra patrioter åter, af mera ädel halt, uttala oförbehållsamt sitt beslut att for alla händelser understödja den nya regeringen utan allt personlig hänsyn. Det är af största vigt, säga de, avt visa verlden, det ltalien är tormöget af sjelfstyrelse utven etter grefve Cavours död. En följd at på hvarandra följande kriser, så resonera de, skulle hafva det farliga med sig att väcka fruktan för anarkiens utbredande, och den italienska saken behötver kunna rekommendera sig intör Europa såsom ordningens sak; det är derföre nödvändigt att det icke blir fråga om någon förändring åtminstone på de sex forsta månaderna; under Cavours styrelse kunde en medlem af majoriteten väl tillåta sig ett kapriciöst utbrott at oberoende; i mindre hufvudsakliga frågor kunde han utan fara atvika från ledaren; hände äfven hvad som helst, Cavour var man för att ställa allt tillrätta, men nu gar det icke an att undvara äfven det obetydligaste understöd och att slösa äfven med enda röst. Så resonnera de och majoriteten är derföre besluten att understödja kabinettet i både nöd och lust; de ärna bilda en tät och sammanhållig massa, och icke lemna någon öppning för fienders anfall. Under sådana förhållanden och vid en sådan tendens hos allmänna opinionen är Ricasoli afgjordt den person, som bäst passar att stå i spetsen för regeringen. Han är en grand seigneur såväl genom födelse, som genom rikedom och vana samt af princip. Det är omöjligt att förena karaktåren af patriot och af konservativ i en fullkomhgare harmoni. Han är en af de många italienare, som ifrigt söka att icke hopblanda en national och en social revolution, en af dem, hvilka önska erötra sitt land for att uppbygga och icke för att desorganisera det. Men just emedan baron Ricasoli är en ordningens och den stränga disciplinens man hatas och fruktas han at det ut och in revolutionära partiet till och med mera än hans store foreträdare. Det raseri med hvilket Guerazzis och Mazzinis tidningsb:ad kastade sig öfver honom innan Cavours aska hade kallnat, bevisar vishetensi konungens och nationens val. RKicasoli är, såsom anarkisterna väl veta, en man att kufva och att straffa dem. Det är i hans kalla gråa öga, 1 hans djupt fårade ansigte, i hans fasta nästan torra kropsbyggnad något som talar om ett oförfäradt mod och en beslutsamhet som icke vacklar. Han har i detta afseende något som påminner om den amerikanske presidenten general Jackson, hvars karakter hans landsmän uttryckte i det binamn, de gäåfvo honom, det gamla valnötsträdet. Det torde knappt löna mödan att söka bemöta den beskyllning, som af Guerazzis