Göteborgsposten – 19 juni 1861, sida 2

familj är en af de äldsta i Florens, och geInom hela medeltidens bistoria ha medlemmar deraf innehaft de högsta poster; men missöden och oförsigtighet hade förminskat familjens pekuniära medel, och då Ricasoli uppnått mannaåldern, fann han sig i ego af foga mera än sitt gamla namns ära; hela verlden låg för honom öppen och äfven hofvet var honom tillgängligt; men han föredrog framför hofvets eleganta frivolitet en ädlare bana, och egnade sig i trots af de gamla aristokratiska fördomarne, helt och hållet åt skötandet af sin egendom, å hvilken han införde en mängd förbattringar ökade dess produktion och med samma dess värde. Han alstrade de bästa viner och renaste oljor, och följden har varit, att hans possessioner befriats från de skulder, som hans stora förfäder ådragit dem. Han blet derigenom äfven en al de mest aktade medlemmarne af lanudtbruksföreningen från hvilken före 1848 ätven politiska rörelser utgingo. År 1847 vålkomnade Toskanska folket Ricasoli såsom en af sina ledare; hans personliga karakter stod lika högt som hans namn: och, under det Cavour, med Balbo och dAzeglio, gjorde spalterna i tidningen Risorgimento ull de kanaler, genom hvilka litlig patriotism och sund politisk ekonomi insmogos i Piemontesarnes hjerta och sinne, uttorde Ricasoli samma verk i Toskana medelst den förnämsta tidningen derstädes, La Patria, som han grundade med understöd af Salvaguolis, Lambruochinis och andras snille och vältalighet. Det stora revolutionsåret 1848 blef han af Florens utsedd till dess borgmästare. Sedan storhertigen återkommit och tillkännagifvit sin afsigt, att vilja upphäfva den afhonom sjelf förlänade författningen, drog Ricasoli sig tillbaka ur det politiska lifvet. I början af år 1859 återtog han sin politiska verksamhet. Alltifrån storhertigens flykt tills anslutningen till Piemont styrde baron Ricasoli med nästan oinskränkt myndighet samt med folkets fulla förtroende och tillgifvenhet. Detta är den man, som Viktor Emanuel satt i den bortgångne store statsmannhens ställe. Alla öfverensstämma deri, att det år det bästa val konungen kunde hatva gjort. Det skulle vara för mycket att profetera full framgång åt Ricasoli i fulländandet af det verk, Cavour lemnade efter sig ofullbordadt, men det är en allmän tanke, att det finnes en person här i verlden, som skulle kunna profetera, om han ville, och sätta sin spådom i verket. Grefve Cavours förklaring i början af år 1860, att konungen aft Piemont icke tänkte afstå Nizza och Savoyen åt Frankrike, hvilken förklaring sedan inträffande händelser vederlade. Nu tror mar, att ett annat afträdande var i fråga vid Cavours död, och att det i sjeltva verket var detta som dödade honom. Cavour hade förklarat, att Italien ej skulle vara fritt, så länge påfven herrskade i Rom: likaledes, att Viktor Emanuel måste athändiga påfven hans egendom, och det med Frankrikes samtycke. Fransmännens kejsare skall icke ovilkorligt samtycka. Ön Sardinien säges begäras och några gå tillochmed derhän, att påstå det vara sjelfva det stolta Genua. Detta skulle vara franska regeringens ultimatum för vinnande af Kyrkostaten. Men Sardiniens afträdande till Frankrike skulle alstra en ny europeisk kombination mot Italien, och ett stort europeiskt krig. Lord John Russell förutsåg detta, när han skref för någon tid sedan en note, hvari han för Viktor Emanuel och Cavour påpekade faran af den affär, hvari han misstänkte att de voro nära att inlåta sig, och varnade dem för att upprepa transaktionen Savoyen och Nizza med afseende på ön Sardinien. Svårigheterna omkring den italienska ministern voro gigantiska; ty under det Frankrike sades begära stora koncessioner, hotade de andra makterna, allarmerade deröfver, med omedelbar fientlighet om någon transaktion komme till stånd. Cavour föll midtunder denna förvirring; det återstår nu att se, huruvida Ricasoli, hans efterträdare, skall kunna öfvervinna densamma. Ovädret börjar nu torna upp sig mot Österrike och skall utan tvifvel snart bryta i