Göteborgsposten – 19 juni 1861, sida 2

en dag skulle dela det. Hvad var att göra? Vi måste antingen afstå från den kärlek, som vi kände, eller blifva rika, för att kunna omgifva eder med dessa tusentals beqvämligheter och omsorger, hvaraf j ären så värdiga. Kärleken var alltför djupt inrotad i vårt hjerta, för att kunna ryckas derifrån .. . Yrseln bemäktigade sig vår bjerna! Se der förklaringen öfver vårt uppförande; j veten allt! Förbannen oss! ...vi äro brottsliga; men nedsänken oss i er tanke ej till rangen af usla mördare! Begråten oss icke heller! Det är vår sista bön. Lifvet är oss härefter en omöjlighet. Vi måste dö . ..må döden komma! Edra namn ha ej uttalats af oss under processen! Vi hafva iakttagit en absolut tystnad gentemot alla de frågor som gjorts oss. Vi skola i mångas ögon vara oskyldiga offer . . . Vi skulle kunnat lemna er i denna öfvertygelse, men vi skulle med den äfven ingifvit er förtviflan . .. Det är denna tanke, som leder, det är endast den, som framkallar vår bekännelse! — Farväl, Blanche ; farväl, Leonore!...Vi skola snart dö under uttalandet af edra älskade namn, till hvilka vi skola lägga den ende väns, som förblifvit oss trogen, grefve de Sommes, som skall öfverlemna åt er detta bref. Läsen detta bref. Läsen det i hans närvaro! må han veta allt, och då han fått veta sanningen ...må han då handla efter sitt samvete, Han kan stöta bort oss . . . vi kunna