Göteborgsposten – 19 juni 1861, sida 2

bekännelse! Förskräckens j ej redan af detta ord? I vår belägenhet hafva endast de brottsliga bekännelser att afgifva . . . Nåväl!...viäro brottsliga! .. . Ja, vi våga anförtro er det;ja, vi bekänna det det för er! Denna bekännelse, som vi vägrat göra inför rätten, som vi ej skola göra presten, denna bekännelse, som den svåraste tortyr icke skall kunna afpressa oss, den göra vi eder frivilligt! Vi göra den utan tvekan eller ånger, derföre att vi älska er, derföre att vi icke vilja, det vår graf skall, då den mottager våra lik, tillsluta sig öfver den framtid, som är er förbehållen! De brott, för hvilka man beskyller oss, dem ha vi begått: den menskliga rättvisan skall ej underlåta att straffa oss derför. Ja, vi äro skyldiga; men hören vårt rättfärdigande, hvilket endast j fån höra! Ännu en gång, vi älska eder, och det är, genom en förfärlig ödets lek, just denna af tvenne englar ingifna kärlek, som ledt oss in på den blodiga vägen. Vi voro fattiga, mer än fattiga, skuldsatta för ofantliga summor. Ingenting i framtiden kunde låta oss hoppas få den afgrund fylld, som gräfts af våra dåraktiga ungdomsår. Att binda er vid oss, var detsamma som att binda er vid det tryckande elände, hvaraf tvenne ädlingar äro hemsökta, som måste underkasta sig de största försakelser under en yta af lyx och öfverflöd. Detta lif, som aldrig förskräckt oss, nedslog oss vid tanken på att j