Göteborgsposten – 19 juni 1861, sida 2

Från Utlandet. Återiger. är ett nytt steg taget mot målet för Italiens sträfvanden. Detta rike är officielt erkändt af Frankrike, och skall troligen derföre snart bli det ätven af de öfriga makterna i Europa med undantag af Österrike, hvilket säkerligen icke skall, sålänge det ännu håller tillsammans, erkänna ett lagligt Italien. Men huru mycket man än må glädjas ötver hvarje ny fördel det af nordens tolk så älskade Italien vinner, kan man likväl icke vid en blick in i de kommande händelserna undgå att känna en viss bäfvan vid äsynen af de många och stora svårigheter det nya riket ännu har att genomkåmpa. Men i elden härdas stålet, der luttras guldet, och i nödens stund pröfvas själen, härdas karakteren. Vid hvarje ny svårighet, som uppreser sig framför italienska folket, skall detta, må vi hoppas det, känna sina krafter växa och med stärkt mod besegra hindret, för att sedan känna sig ännu mera ense med sig sjelf, ännu mera vän af sitt land. Dock måste under dessa brydsamma omständigheter en man stå vid stadsrodret, hvilken kar med otörvillad blick och säker arm föra statsskeppet mellan de öfverallt lurande skären och bränningarne. En sådan säker rorgängare hade Italien förut i Cavour, nu har han kallats inför vår Herres dombord, att der afgifva sin sjöförklaring, och Ricasoli har aflöst honom vid vakten. Den nye ministern har naturligtvis dragit allas ögon på sig, och man har säsom vanligt i hans tillryggalagda lefnad velat se en profetia om hans blitvande verksamhet. Likasom förhållandet var med Cavour, hade äfven baron Bettino Ricasolis upplysta åsigter och liberala böjelser förorsakat en brytning mellan honom och hans aristokratiska anförvandter, hvilka heldre skulle velat se honom spela rollen af en elegant hofman, än egna sig åt frihetens sak och göra sig ill aven ora MP FÖRE a rt