Göteborgsposten – 19 juni 1861, sida 1

Äfven Sverige har på den sisja tiden genom döden mistat söner, framstående ur mängden med sina goda egenskaper, kunskaper eller höghet och ära. Landshöfding ) Montgomery, en finsk veteran, en ärlig svensk, författare och en hjertlig gubbe, har lemnat det jordiska. Pastor Holmberg, en skicklig fornforskare, en nordbo svärmande för våra minnen, en poetisk person med blandning af Havamal, Höga visan och Juvenalier, en lärorik och högst intressant sällskapsman, en förblifvande vän och älskvärd personlighet, höglades för några dagar sedan, uppriktigt sörjd äfven af den svenska archeologien, för hvilken det kännes svårt att förlora någon af sina få verksamma vänner, Excellensen Löwenhjelm, en åldring från Gustavianska tiden, har också nyligen lemnat det jordiska. Det var en gammal man som varit mycket med och om hvilken man derför kan i förtroliga kretsar få höra mycket märkvärdigt omtalas. Som barn tjenade han redan landet och konungen och vistades vid hofvet äfven derför att han, såsom det påstås, räknade nära slågtskap med hertig Carl. I mysterierna och vidskepligheterna vid Gustafs hof fick han händelsevis deltaga och det påstås att excellensen sedermera var en stor andeskådare. Om det glada lifvet som lefdes om sommaren på Drottningholm, om herdescenerna der i paviljongerna och i buskarna lär gubben haft högst romantiska berättelser. På den olycksdigra maskrad, der den älskvärde kungen mördades, var han närvarande och kände mer än andra om sammansvärjningen och dess personer. Hedersposter skänktes honom tid etter annan, han steg till rikets högre värdigheter till följe af sin höga börd och sitt goda hufvud, som lär varit bättre än brodern excellensens och ministerns i Paris. På sednare tider lefde han mera obemärkt än denne sin bror, han lär ha roat sig med att ofta göra sin kur hos en lyckans gudinna i ett tempel på Fredsgatan, lefvat i sina gustavianska minnen och hade nu vid sin död företrädet att vara den ende qvarlefvande framstående man från den glade konungens och det galanta hofvets intressanta dagar. Oaktadt excellensen förordnat om enkelheten i sin begrafning, hedrades likväl densamma af konungens och prinsarnes och en stor förnäm församlings närvaro. Lektor Wallanders trosbekännelse i afseende på katekesens studium af kristendomseleverna i vårt land läses i Aftonbladet med mycket nöje. Välbetänkt visar han fåfängligheten och skadan af den kunskap man inhemtar genam utanläsning, som för mången är detsamma som ipluggning; han visar otillbörligheten af katekesens uppställning i frågor och svar och hur denna genväg leder till lojhet hos läraren och lärjungen, verkar detreresultat, att han lär sig bli en kristen mer efter gehör än af förstånd och hjerta. För beqväma eller odugliga lärare är denna frågoch svarmetod visserligen en stor lättnad, men om vi betänka, att i den rätta kristendomsundervisningen hvarken okunniga eller genvägsälskande lärare böra förefinnas, så äro vi gerna med om lektor Wallanders förslag att icke begagna andra frågor och svar än förnuftet såväl hos läraren som lärjungen dikterar och att den lärobok, som i kristendoms