Göteborgsposten – 19 juni 1861, sida 1

igen den person, som så oväntadt hejdat honom i sin gång. — Tyst! bafallde åter oratoriern, och kom XXIII. Bekännelserna. Medan den förödelsens scen tilldrog sig hos färgaren, som vi berättat, egde äfven en annan scen, som var måhända mindre dramatisk men lika rörande, rum i den paviljong vid gatan Chaume, som utgjorde den enda bebocliga återstoden af det fordom så ståtliga hotel de Niorres. LEonore och Blanche stodo med armarne slingrade om hvarandra bleka och nedtryckta under sin djupa sorg, lika tvenne statyer af förtviflan: Leonore, som lutade sitt hufvud mot sin unga systers bröst, tycktes vara nära att duka under för de qval, hvaraf hon led. Blanche kramade, med sänkt panna, rynkade ögonbryn och feberrodnande kinder mellan fingrarne ett papper, hvars blotta vidrörande tycktes riktigt bränna henne. Ett par steg från de båda flickorna stod grefve de Sommes, som det tycktes, färdig att taga afsked efter ett smärtsamt samtal. En viss osäkerhet lästes i hans hållning;