Göteborgsposten – 18 juni 1861, sida 1

De båda borgarena aflägsnade sig, utan att våga göra någon invänning. Fouch hade återhemtat hela sitt lugn och fastän den olyckliga modrens död icke lemnat honom känslolös, hade dock hans alltid vaksamma själ hastigt lösgjort sig från den nedslående scen, som han hade under sina ögon. Då han såg Gorain och Gervais aflägsna sig, greps han af en plötslig tanke och lemnade, utan att säga ett ord, sorgerummet. Då han uppnådde tröskeln af gatan, hade de båda borgarena gått bleka och tillintetgjorda utför gatan Saint-Honor6, utan att vexla ett ord med hvarandra. Deras tänder skallrade. Den scen, hvartill de varit vittne, stod ännu tydligt framför dem och gaf dem vingar, för att så hastigt som möjligt aflägsna sig från detta förödelsens hus. Gorain bodde nära intill. Kommen till sin port, ville han genast öppna den och gå in. — Ni... går... in... kamrat? frågade Gervais. Ni lemnar mig alldeles ensam . — Min hustru väntar mig! svarade Gorair och sökte alltjemt efter nyckeln, hvilken han sin förvirring ej kunde få reda på. — Men... men... fortfor Gervais med slocknande stämma. Jag har ännu långt at gå . ..