Göteborgsposten – 18 juni 1861, sida 1

mms RET Jörn DERE EEE EEE MR AE VE delse. Ådelmod var en instinkt hos honom och kostade honom ingen ansträngning. Dessutom voro hans mål stora och han lade icke mycket på sinnet de offer som kunde bidraga att uppnå desamma. Han värderade trogna och skickliga tjenare, han förstod att välja dem och att använda dem. Men han ansåg kanske att de tjenster, de gjorde, var deras största belöning. Han hade många som älskade honom, men jag känner ingen som kunde skryta af att hafva njutit Cavours vänskap. Han stod ensam i sin storhet. Han talade under sin sista dag mycket i politik och uttalade ända till sista minuten en fast fortröstan om sitt lands öden. Han rådde till tålamod och ihärdighet. Han sade: vi skola hålla ut till slutet. Han talade om Cialdini, Menabrea, Cugia — om armeer vid Po och Mincio. Och återigen vände sig hans samtal till nästan triviala saker — skörden och silkesmaskarne. Himlen välsigne hans ärofulla minne! För honom var politiken icke mera än åkerbruk, handel och industri. Det han sökte var en verksamhetskrets, arbete för sin oroliga ande, för sin utomordentliga förmåga, för sin okufliga energi. I sin tidigare ungdom var han en ifrig iforskare, i sin mannaålders första blomstring var han en djup spekulant, i dess mognare tid en allvarlig, ifrig statsman. Turvis efter hvartannat utvecklade han sin själ, riktade sin familj och skapade sitt land. HFörutseende och ihärdighet fastkedjade lyckan vid hans vagn; han mötte ingen motgång. Han älskade politiken for verksamhetens och ansträngningens skull. Makt hade blifvit en nödvändighet för honom. Han led och befann sig illa i Leri år 1859 under de få månader af jemförelsevis mindre verksamhet som han då såg sig tvungen till. Han skulle hafva dött af ledsnad, ifall, efter det den romerska och italienska frågan engång skulle blifvit lösta, klokheten skulle hafva rådt honom att draga sig tillbaka i skygd af sina lagrar. Ingen menniska i denna verlden, och de största minst af alla, känner precist det tillfälle, vid hvilket det är bäst för dem att dö. Med hvilken forlust denne store mans död har slagit Italien, skola de kommande händelserna snart nog förtälja oss. Men angående Cavour sjelf är det svårt att säga, om han kunnat skiljas från detta lifvet i ett för hans ryckte gynsammare ögonblick än detta. Verkligen stora statsmän, som blifvit födda att beherrska stora kriser i folkens lif, hafva aldrig varit långlifvade och en mans död kan vara lika så fruktbringande på godt för hans tidsålder som hans lif. Jag ser en stolt, ädel anda höja sig omkring mig bland de tappra italienska patrioterna, döfvade som de äro af den stora olycka, som plötsligt träffat dem, en manlig beslutsamhet som icke kan nedtryckas ens af denna oersättliga förlust, som ödet tillfogat dem. Cavours väldiga, okufliga herrskaresinne förmådde dem att hålla tillsammans. Cavours död uppmanar dem till ännu mera sammanhållighet i plan och