Göteborgsposten – 18 juni 1861, sida 1

handling. Hvarthelst jag vänder mig, hör jag rundtomkring mig allvarliga bedyranden att sluta sig till och understödja regeringen i hvems händer konungen än må lägga den. Cavour gjorde arbete för tio, hundrade, tusende personer säga de vi måste hålla tillsamman i tio-, hundrade-, tusende-tal, för att så kunna utföra denna ena mans arbete. Jag måste säga att jag spår väl för Italiens framtid. Gårdagen var kall och dyster med häftigt regn, en dag lämplig att förebåda en stor, allmän olycka. I dag morgon, då allt var förbi, vär himlen icke allenast utan en fläck, utan hade äfven denna djupa, lifliga blå färg, hvaraf intet land kan skryta utom denna subalpina trakt, när regnet och blåsten hafva fördrifvit hvarje spår af dimma från de storinalstrande bergen. Hvilken sorg kan qvarlefva i ett menniskobröst vid åsynen af denna herrliga med nyfallen srö betäckta mäktiga alpkedjas lugna klarhet? Man tycker sig försvinna i naturens evighet, i närvaro al denna förvånansvärda förändring 1 atmosferens fenomener. Det är icke längre än sedan sista natten, som en stor ande skiljdes bort ifrån oss och knappt har den sista andedrägten lemnat hans kropp, då den dysterhet som var utgjuten öfver dödshuset ger vika för alla skapade tings outsägliga leende. Det framtvingar från den nedslagna och hopplösa en blick af förtröstan tillbaka. Bedröfvelsen varar för en natt, men om morgonen kommer glädjen.