Göteborgsposten – 15 juni 1861, sida 1

visserligen slöjan. Man såg dock icke mycket, men det man såg var grufligt. Denna kusts vildhet, dess framspringande vinklar, dess skarpa hörn och kanter, dess plötsliga och nyckfulla inskärningar tvungo stormen till språng, kastningar, vilda ansträngningar — förorsakade den ordentliga helvetesqval. Den skummade af raseri, den tjöt, den gnisslade. Vansinniga, rasande toner, utan allt sammanhang; åska i vilddisharmoni, hvisslingar gällare än ångmaskinernas, så att man måste täppa till öronen. Öfverväldigad af ett skådespel, som döfvade alla sinnen, försökte jag att hemta mig. Jag stödde mig mot en framspringande bergskant, som någorlunda skyndade mig mot det vilda raseriet och kunde sålunda öfverblicka det kaos som låg framför mig. Vågorna voro korta och vilda. Den argaste kampen pågick just på denna punkt, hvars skarpa kanter stucko in i stormen och söndersleto vågorna. Nedanföre slungade klippan dem tillbaka i deras dundrande djup. Ögat sårades icke mindre af det glänsande hvita skummets hiskliga kontrast mot de svarta vågorna ur hvilka det frampiskades än örat af tonernas dårhusmässiga ljud. I det hela taget kände jag dock att det mindre var hafvet, än landet sjelft som gjorde saken så fruktansvärd. På oceanen är det rakt omvändt. Långt förskräckligare beskrifver Michelet stormen i Oktober år 1859. Jag hade, säger han, sett många stormar. Jag hade läst tusen beskrifningar på stormar, och jag var beredd på allt, Men intet lät mig vänta det intryck, som denna storm frambragte genom gin långvarighet, sin oföränderliga häftighet, sin okufliga enformighet. Så snart det finnes något mer eller mindre, en paus eller tillochmed ett crescendo, med ett ord en förändring, så finna sinnena deri någon förströelse, som motsvarar den menskliga naturens oafvisliga behof. Men här räckte stormen i fem dagar och fem nätter utan vapenhvila, samma raseri utan att förökas, utan att förminskas. samma oföränderliga fasa. Ingen åska, ingen molnens strid, intet sönderslitet haf. Straxt från början betäckte ett grått tält horisonten på alla sidor; man såg sig insvept i denna askgråa likduk. Ljuset hade icke helt och hållet försvunnit; hafvet såg ut såsom bly, at en fasaväckande enformighet. Det hade blott ett och samma ljud. Det var beständigt bruset från en stor kittel sjudande vatten. Ingen fasans poesi hade kunnat frambriuga en sådan verkan som denna prosa. Vi bodde vid stranden. Vi voro icke blott åskådare af detta skådespel; vi rycktes med in i det. Hafvet kom ofta tjugu fot nära oss. Det gjorde intet slag, som huset icke kände af. Emot våra fönster stormade — dock lyckligtvis något litet från sidan — den väldiga sydvesten, som utgjöt öfver oss, icke en ström, utan en syndaflod, ett i regn upplöst haf. Första dagen måste man genast, med största hast och med mycken svårighet, lägga fönsterluckorna före och tända ljus, ifall man ville se. I rummet åt fältet till var detta knappast ens möjligt. Det ofantliga tjutet hade till variationer blott den kring vårt hus brusande vindens bizarra och fantastiska stämma. Detta hus var ett hinder för honom, hvilket han från alla sidor