Göteborgsposten – 15 juni 1861, sida 1

—— LL 5 SAR träffa de yttre lagren till ett djup af några hundra fot. Öfverallt der hafvet är djupt, är dess lif lugnt, fruktbart, helt och hållet beräknadt på framalstrandet och uppehållandet af de väsenden, som finnas i dess sköte. Det märker alldeles icke de små händelser, som försiggå på dess yta. De otaliga legioner af dess barn, hvilka bo i djupet af denna fredliga natt och högst en gång om året stiga upp till ljuset och stormarne, måste sjellve älska harmonien hos deras stora moder. Stimulerande och likasom gestaltande till ny lifskraft, ingripa stormarne i hafvets Nf. Då de at stormen piskade vågorna hafva lagt sig, då lugn åter herrskar på dess oändligt vida yta, då liknar hafvet den menskliga kroppen, som efter öfverstånden sjnkdom kraftigt tillfrisknar och går liksom ett nytt lif till möte. Vi få icke uppskatta hafvets stormar efter de faror och forluster, som de förorsaka oss menniskor. De äro nödvändiga för vårt samtliga, naturlifs harmoni och utjemning, må de än synas aldrig så fruktansvärda för sjömannen och dem, som åt hans farkost anförtrott jordiska egodelar eller ännu dyrbarare laddning. Och fruktansvärda äro också i sjelfva verket hafvets stormar! Vi landtbor, säger Michelet vidare, äro skyldiga att hålla i ära sjömännens berättelser om hvad de hafva sett och erfarit. Jag finner det skeptiska lättsinne vara högst illa anbragt, hvarmed kammarlärda t. ex. upptaga sjömännens berättelser om vågornas höjd. De håna de sjömän, som påstå sig hafva sett vågor af hundra fots höjd. En utmärkt betraktare försäkrade oss en gång att han från stranden i all säkerhet sett vågor högre än Notre Dames kyrka. Det är uppenbart att man talar om tvenne skiljda saker. Deral motsägelserna. Om det handlar om hvad som utgör stormens fält, den basis på hvilken den hvilar, om man talar om de långa vågorna, som rulla i linier och i sitt raseri hafva en viss regelbundenhet, så må de lärdas påstående vara riktigt, att vattnet icke kan stiga högre än tjugu fot. Men de vågor, som icke röra sig i samma riktning utan stöta mot hvarandra stiga en hel hop högre. I sitt sammanstötanee torna de sig upp emot hvarandra och falla med ett fasansvärdt raseri tillbaka. Det är de med hvarandra kämpande vågor, om hvilka sjömännen tala — företeelser hvilkas verkliga storlek svårligen låter beräkna sig. Under ett halft år, som jag tillbragte tvi mil från Genua, i Nervi, vid det mest retan de och mest skyddade haf i verlden, upplefde jag blott en enda storm, hvilken, likasom er nyck, räkte blott en kort tid, men som rasade med en förvånansvärd häftighet. Då jag icke väl kunde betrakta den från mitt fönster, gicl jag och vågade genom regelbundna gato! och mellan höga palazzi, icke att stiga nec till stranden — ty det finnes ingen strand här — utan att bege mig ut på en udde a svarta, vulkaniska klippor, hvilka begräns: hafvet — längs en smal, ofta blott tre fot brec stig som nästanåt hängande ut ötver hafve var tretio och emellanåt fyratio ja ända til sextio fot öfver vattnet. Man kunde just icke se långt ut. Beständiga hvirflar söndersletc