Göteborgsposten – 15 juni 1861, sida 1

——— —— — ir c——A — angrepp. Det var en herres bultande på dörren, en stark hands slag mot luckorna, jemrande klagoläten i kaminen, hotelse ifall man icke genast öppnade; med ett ord vansinniga ansträngningar att tvinga sig in. Men alla dessa läten uppgingo emellertid alla i hafvets enformiga tjut. Vinden låg gynssmt för oss; dock erhöll vårt hus — jag hade nåstan sagt vårt fartyg — cmellertid en läcka. Genom det på sina ställen sönderslitna taket nedflöt vattnet 1 strömmar. Dertill kom ännu, att det lyckades stormens raseri att lösslita en af kramporne från en fönsterlucka som nu hvarje ögonblick hotades att helt och hållet slungas bort. Man måste öppna fönstret för att åter fästa fönsterluckan med den andra krampan som ännu höll. I det ögonblick jag öppnade fönstret kände jag mig, ehuru jag ännu skyddades af den yttre luckan, likasom inkommen i en hvirfvel, samt blef till hälften döfvad af, bullret, hvilket var starkt som ett kanonskott, ett uthållande kanonskott, som skulle aflossats tätt invid mina öron. Mellan springorna i luckan gjorde jag en iakttagelse, som kan lemna ett begrepp om orkanens våldsamhet. Vågorna förmådde icke mera att falla tillbaka i hafvet. Stormen upplyfte dessa tunga massor såsom fjedrar och dret dem uppöfver fälten. Hvad skulle det måst blifva af oss, om stormen hade slungat dessa vågor in i huset genom de sönderslagna fönstren. Vi befunno oss i det besynnerliga läget alt hotas med skeppsbrott å land. Taket, ja kanske en hel våning kunde ryckas bort från vårt hus. Detta fruktade också innevånarne ; de sade oss att de hvarje natt tänkte derpå. Man rådde oss att lemna huset, men vi menade att stormen dock engång måtte upphöra och sade beständigt: i morgon. De underrättelser som vi erhöllo talade blott om skeppsbrott. Alldeles i vår närhet förolyckades ett fartyg, som kom söderifrån, med en besättning af tretio man. Sedan det lyckligt undvikit sandbankerna och klipporna kom det till en strand, der fruntimmer eljest brukade bada. Mot denna strand slungades det med sådan hättighet alt det i ett nu förvandlades till ett vrak Och der blef det liggande såsom ett lik. Hvad blef det af menniskorna? Man fann intet spår af dem. Man törmodade att alla blifvit spolade öfver bord Denna tragiska händelse lät en ana andra likadana. Man drömde blott om olycka. Hafvet tycktes på långt när icke tillfredsställdt Hela verlden var slut, blott hafvet icke. Jag såg våra lotsar stå bakom en mur, som skyddade dem mot den sydvestliga stormen, och skakande hufvudet emellanåt titta ut mot hafvet Lyckligtvis hade intet fartyg vågat sig i det trånga farvattnet för att begära deras hjelp De stodo dock färdiga att offra sitt lif. Också jag betraktade hafvet oupphörligt jag betraktade det, full af hat. Då jag icke befann mig i verklig fara, så kände jag så mycket mera belägenhetens tröstlöshet. Hafvet var öfver allt begrepp afskyvärdt; intet påminde om de bilder, i hvilka diktarne framställa desamma. I samma mån jag kände mindre lifskraft hos mig, i samma mån tycktes dess lif ökas. Alla de så vidt upprörda vågorna hade antagit ett eget uttryck. I det allmänna raseriet tycktes hvar och en ännu