Göteborgsposten – 14 juni 1861, sida 1

NS na OM SIE SUPER N ER A R RAAE— Nå! upprepade amiralen, hvad vill du väl, att jag skall göra? — Hvad jag vill, att ni skall göra? utbrast matrosen; jag vill... jag vill, att ni skall göra mina löjtnanter rättvisa. Jag vill att alla krabborna skola böja sig inför dem; jag vill, att de skola resa till Brest och jag med. — Min stackars gosse! inföll amiralen och skakade på hufvudet, Charles och Henri befinna sig i klor, som icke skola släppa dem så lätt! De olyckliga befinna sig i den farligaste belägenhet. Allt är emot dem! — Allt! sade Mahurec och ryggade tillbaka. — Allt! upprepade amiralen. De äro brottsliga i allas ögon! de skola bli fällda. Mahurece blef förfärande blek: hans ögonbryn drogos hårdt tillsammans, hans händer knötos och hans ögon blefvo blodsprängda. — Fällda! upprepade han med dof stämma. Fällda I... de? ... mina löjtnanter! ... dömdes som förgiftare . . . mördare ? O, min amiral! Det låg i dessa ord en sådan känslorna vältalighet, att amiralen blef alldeles frapperad Han betraktade den arme mannen, som vacklade och fattade hans båda händer. --. Mahurec! vän! sade han, förfärad öfve förstörelsen i sjömannens ansigte. —Min amiral! återtog Mahurec med e!