Göteborgsposten – 14 juni 1861, sida 1

SORAN RARE ERAN nen de finnas som ej vilja veta af någon reorm som ej lägger all makt i deras egna änder och derför vilja de ej höra talas om några lappningar ; och de finnas äfven, som genomkådat dessa planer och finna att petitionerna iro påfunna såsom medel att förhindra de vigtiga vilande förslagen, hvadan de ej vilja skritva imder samma petitioner. Deri ligger förklaingen. — Nåväl, att menniskor kunna vara ärliga, att de kunna söka använda diskussionen ill doljande af sina afsigter och icke till ut;edandet af sina åsigter, det kan icke bestriJas. Förklaringen kan derföre vara riktig. Väl är det i allmänhet en ledsam sak att se sig tvungen att sätta menniskors ärlighet i fråga. Vi ha icke heller velat göra det så länge det icke varit nödvändigt; men då denna förklaring nu en gång blifvit framdragen så må vi dock taga upp den och se till hvem beskyllniningen för oärlighet, ifall sådan är med i spelet, egentligen kommer att drabba. Går man en gång ut från den förutsättningen att en person eller ett parti icke menar hvad det talar, utan att det 1 öfverensstämmelse med Talleyrands verldsbekanta yttrande endast använder sitt tal för att dölja bvad det menar, så måste man betvifla dess ärlighet desto mera, ju större och mera framstående motsägelserna och inkonseqvenserna i dess påståenden och yrkanden äro. Sådana motsägelser ha i detta fall samma betydelse, som tvetalan vid en brottmålsundersökning; ju större den är dess störra är probabiliteten att anklagelsen är sann. — Men tvetalan ensam är icke tillräckligt att fälla till brottet, och äfven här är inkonseqvens och motsägelse mot sig sjelf icke något fullt atgörande för en persons eller ett partis oärlighet. Dertill behöfves ånnu, att, man skall kunna uppvisa att dess handlingssätt låter förklara sig ur en annan hemlig afsigt, skild från den som innehålles i dess öppet uttalade grundsatser och principer. Ju mera detta är fallet dess mera måste misstanken om oärlighet gå ätver till visshet. Att med erkännande af åsigten om nödvändigheten af en representationsförändring, åsyftande hufvudsakligast fyrståndsystemets afskaffande, samt om behöfligheten af regeringens bistånd till förändringens genomdrifvande, — att med erkännande af denna grundåsigt opponera sig emot, vare sig antagandet å nästa riksdag af de hvilande förändringsför slagen, eller af de nu till undertecknande utsända petitionerna till regeringen, är visserligen såsom vi sökt visa hvardera inkonseqvent och innebär hvardera motsägelse. Men under det motsägelsen hos dem, som yrka det senare — ifall man engång anser att oärlighet kan vara med i spelet — lätt och naturligt förklaras genom antagandet att de i sjelfva verket icke vilja den reform, de uppge sig sig önska, utan endast säga så, för att locka andra ifrån understödjandet af de åtgärder som kunna leda dertill, synes oss deremot motsägelsen hos de förra, som äro afvoga mot