Göteborgsposten – 14 juni 1861, sida 1

honom dHerbois och de Rennevilles belägenhet. Först aftonen förut hade man berättat honom allt. Då han fick veta, hvilken anklagelse som hvilade på hans löjtnanter och huru de nedtyngdes under de slående bevisen på en grof brottslighet, hade han endast lyssnat till sin tillgifven het för de förmodade brottsliga. Säker om deras oskuld, hade han känt sitt blod isas i sina ådror, då han fick höra att denna oskuld misstänkts, och han hade derföre betlutat att söka upp sin amiral, för att bedja honom rädda sina löjtnanter. Okunnig om verldens bruk och sedvänjor, ansåg sjömannen sin amiral som den förste mannen i riket näst konungen, och han betviflade ej, det icke ett ord af amiral de Suffren skull vara tillräckligt, för att draga markisen och vi. comten ur den förfärliga belägenhet, hvari de befunno sig. Han hade också vågat högt uttala sitt miss. nöje mot sin amiral, hvilken han anklagade fö att öfvergifva sina löjtnanter. Amiralen had med djup tankfullhet lyssnat till Mahurec. Allt som denne talade, afmålade sig en smärtsan missräkning i den beryktade sjöhjeltens ädla an letsdrag. — Nå, min amiral? inföll Mahurec, då ha såg sin chefs tystnad,