Göteborgsposten – 10 juni 1861, sida 1

— Om vi stanna qvar eller ej, bli de det ändock och deras död skall betrygga vår reträtt. -Det vore feghet! inföll Brune. — Ahnej, det är skicklighet! — Nåväl! fly ni och låt mig dö! — Omöjligt! sade Fouch6 med en i ett dylikt ögonblick förfärlig enkelhet. Jag förmår ingenting ensam, jag känner icke den lilla Rosa. Det var tydligt, att Fouch endast af detta skäl ville upptaga någon kamrat. Dessa ord hade hastigt vexlats midtunder skrik, gevärsskott och kulornas hvinande. Striden hade knappast varat i några minuter, men syntes hemsk. Af en sällsam slump hade likväl ingen af de fem resenärerna blifvit träffad och elden upphörde ej. Banditerna togo bestämdt miste i mörkret eller och sköto de mycket illa. Fouchå hade inom sig gjort samma anmärkning. — Man skulle kunna tro, att de skona oss, mumlade han, och att de för roskull fortsätta kampen. Hvarföre? Han kunde ej finna svar på denna fråga. En bandit efterapade nu Fouchås handlingssätt förut och upplyste med en handfull qvistar skådeplatsen. Fouch tyckte sig nu urskilja ett doft buller, likt en aflägsen åska. Tack vare det röd