Göteborgsposten – 10 juni 1861, sida 1

från Fläskjum icke mer betungades med skjutspenningar efter entreprenad, enär densamma, enligt hvad ofvan nämndt blifvit, upphört. Jag hade före den 13 April sammankallat reservlaget för att i samråd med desse uppgöra en ny reglering i atseende på skjutsbudmngen, nnpad I ofverensstämmelse dermed, alt skjulsningen dels betydligt förminskats, och dels att reservlaget, sedan sista regleringen uppgjordes, blitvit tillokt med 17 hästar, men som gästgifvaren Anders Andersson 1 Fläskjum och hemmansegaren Per Andersson derstades före detta sammanträde rest omkring hos reservlagets hemmansegare och dels med lock och dels med hotelser uppviglat desse av icke hörsamma min kallelse, kommo så få at reservlaget tillstädes aw något ordnande härutinnan icke kunde företagas. Förre gästgitvaren Auders Andersson törständigades att, 1 följd ar otvannämnde Konungens Betallningshatvaudes 1 Länet utslag, icke vidare idka hvarken bränvinsutskankningsrörelse eller befatta sig med skjutsningen, derpå han svarade mig alt, sedan han al blitne gastguvaren Carl Peuer Gustatsson lurt på sig Ofveriåtet dennes ulskankvingsriwugheter och dertill inbevalt afgiften, han ämnade fortsätta bränvimsförsäljningen och hvad anginge skjutsningen, så vore detta något hvarmed ingen hade au skafta, enär uppgorelse derom hunom och en del al reservlaget emellan skett. D. 3 i denna månad törekom vid Håradsrätten åter målet emot Anders Andersson om olaga häktning wm. m., då han öfverbevistes om detta brotw och af domstolen förklarades skyldig träda i häkte. Den vid detta tilltälle närvarande folkmassa började dervid genast alt visa missnöje ötver Domstolens beslut, deribland mest förre nämndemannen Per Andersson i Fläskjum Ofverg., som uppträdde och uppviglade folket samt utöste om Kätten och emot åklagaren de gröfsta skällsord. I Anders Anderssons hus utdelades betydligt med bränvin till tingsmenigheten, jemväl utan betalning. Då folkmassan visade sig ilsken och anfördes forttarande af ofvannämnde Per Andersson, forsåg jag mig med tillräcklig handräckning, för att, om utbrott skulle skett, kunna med våld emot våld stilla detta och skydda synnerligast nämnden, emot hvilken missnöjet gaf sg högljudt tillkänna. Så väl Domhafvanden, som Nämnd med fera höllo sig uppe till närmare midnatt, derunder jag, åttöljd af de af mig tillkallade personer, höll mig beredd på anfall och var ute ibland folket samt sökte skingra det, hvilket ock skedde, men icke annorlundare än att tingsgården blet folkfri, dervid oftanämnde Per Andersson drog knit och höll på av hugga denne i mitt tjenstebiträde Winqvist, hvilket tillämnade hugg jag afvärjde. Massan började härvid att bli stormande, men tysta des då en och annan hotades med att inka: stas i häkte. Per Andersson rusade derefter på den lästa tingshusdörren och med vålc bröt sig in i Timgssalen, oaktadt häradstjenaren sökte hindra honom derifrån, men di Per Andersson varseblef dels att domarer ännu var uppe samt att jag hade folk i be redskap 1 tingshuset, begat han sig ut, mer kom kort derefter åter samt uppförde sig lik: våldsamt, då han blef af häradstjenaren utfört och hotades med att insättas i häkte om vål EE