Göteborgsposten – 8 juni 1861, sida 1

till skeppets räddning. Vi befinna oss i sam. ma ställning. Vi hafva omkring oss en be: folkning, som förgås at okunnighet om salig: hetens väg. Skola vi då draga oss undan för ett sällskap sådant som detta, och säga att, emedan det i vår tanke ej är en alldeles regelbunden inrättning, emedan det har en styrelse till hälften sammansatt af dissenters, samt använda utan åtskilnad kolportörer, som höra till statskyrkan, och kolportörer som höra till andra kyrkosamfund — skola vi, säger jag, af dylika skäl draga oss tillbaka och hellre låta dessa själar omkvmma, än understödja ett sådant sällskap som detwta? Jag kan icke biträda en sådan åsigt. Innan jag kan lyssna derull, vill jag forst fråga dem, som lägga så mycken vigt på hvad de kalla regelbunden verksamhet, som om ingenting kunde uträttas genom andra medel än dem de benämna regelbundna -ären J beredda att uppställa edra regelbundna stridskrafter? ären J beredda att sätta i verket just detta machineri, som J ansen oklanderligt, samt öfvertaga detta arbete, som måste utföras? I min tanke är en själs frälsning en fråga af oändligt större vigt än frågan, till hvilken afdelning af Christi synliga kyrka på jorden hon skall hora. 0, det är vida vigugare att bringa en själ in 1 arken än aw bestämma det särskilda rum inom densamma hon skall intaga. Men jag vill icke för ett ögonblick låta påskina, att lekmannaverksamheten ej har annat berättigande än det nu anforda, säsom om den vore en oregelbunden kratt, som endast 1 nödfall och under utomordentliga omständigheter får användas. Mig synes, som om Christi kyrka aldrig så framstår i sin fulla styrka och helsa, som då alla dess lemmar, vare sig pre ster eller lekmän, deltaga i det gemensamma arbetet, samt lefva icke för sig sjelfva, utan för sin Frälsares ära. Jag är fullt viss, att om vi vädja ull skriften — och det finnes ju ingen fråga, i hvilken vi ej böra vädja till skriften — skola vi finna tillräckliga stöd för vårt handlingssätt. Vi kunna tryggt låta frågan om lekmannayverksamheten bero på den torsta christna församlingens sed och de föreskrifter, som innehållas 1 Guds ord. Hurudan var nemligen seden i den forsta christna församlingen? Vi läsa, att då den första förtöljelsen efter Stephani död utbröt mot den späda kyrkan, så gingo de törskingrade ut öfverallt och predikade evangelium. Hvilka voro nu dessa förskingrade? Icke apostlarne; ty det säges uttryckligen att apostlarne dröjde qvar i Jerusalem. De voro lekmän, som sålunda stridde för den ädla grundsatsen, att hvar och en, som blifvit ett ljusets barn, bör låta sitt ljus skina till Guds ära och sin nästas frälsning. Jag skulle vilja veta hvad en Aquilas, en Priscilla, en Tryphenas voro. Vore de invigde prester eller voro de lekmän, som bjelpte till att utsprida Christi evangelii kunskap, hvarhelst de gingo? Och om vi vända oss till nya testamentets föreskritLer, må det vara nog att anföra en enda, som ingen mensklig klytughet lär kunna förtyda. Hvad läsa vi i sammanhang med den herrliga inbjudning; som skänkt så mänget betungadv och bedröfvadt hjerta frid och tröst: Anden och bruden säga: kom! Straxt derefter följer: Och den, som hörer, säge kom! Den som lärt — ———