Göteborgsposten – 8 juni 1861, sida 1

första ungdom ofta irrat kring i den skog, de nu skulle genomfara, och han tänkte att han utan tillhjelp af vägvisare skulle kunna köra vagnen, utan att förvillas eller råka ut för olyckshändelser. Kl. är ungefär half tio, då vi åter uppsöka de resande. Fouch och Brune hade efterträdt Nicolas och Jean på kuskbocken. Fullkomligt mörker herrskade i skogen, blott den stora vagnslyktan kastade ett rödaktigt sken öfver vägen; men detta sken, som medförde den fördelen, att man kunde se de närmare föremålen, gjorde dock att mörkret rundtomkring föreföll så mycket djupare. Hästarne gingo långsamt och jemt framåt, så att om de resande också ej kommo fort, så nalkades de likväl alltjemt målet. Man hade nära nog hunnit öfver första tredjedelen af vägen, och Fouchå råkat på en tillräckligt jemn och banad väg, så att hästarne kunde börja att springa. -— Säkerligen hafva druiderna ofta kommit hit och gjort sina offer, yttrade Brune. Se hvilka storartade arkader! Denna vilda natur är verkligt sublim. — Jag skulle mera tycka om en landsväg och slätterna vid Brie, svarade Fouchå. — Denna anmärkning är icke särdeles poetisk, inföll studenten leende.