Göteborgsposten – 8 juni 1861, sida 1

EE EE EE AE AEA REA AEA och främst voro skyldiga att bära eviga lifsens ord. Men huru skall detta ske? Jag medger till fullo det myckna goda, som uträttas genom evangelii öppna, fulla och trogna förkunnande. Det synes mig vara etww at vår tids skönaste drag, att folket så lätt och i så stora massor kan förmås att lyssna till den enkla predikan om sanningen, sådan den är i Christus Jesus. För min del vill jag med glädje understödja hvarje sådant strafvande. Samlen tillhopa så många som kunna fås tillsammans, när och hvarhelst det låter sig göra, samt prediken för dem den enkla sanmngen. Jag tackar min Gud for alla sådana tillfällen och vill göra allt för att befordra dem. Men många fakta gifva vid handen, att dessa stura samlingar af menniskor för ordets hörande, om än aldrig så välsignelserika (och välsignelserika måste de vara, emedan Gud sagt oss, art Hans ord ej skall återkomma fålängt), dock icke kunna i minsta mon göra om intet behofvet af dessa besök från dörr till dörr bland de fattigas boningar, af den personliga beröringen emellan syndare och evangelil budbärare. Vi måste komma ihåg att alla de menniskomassor vi på ett eller annat sätt kunna draga tilhopa för evangeli hörande, dock äro såsom ett intet i jemföorelse med alla de vilselupna fåren, som ännu irra 1 öknen. Vi måste komma ihåg, att, huru mycket än våra ord till de stora massorna må uträtta, mycket alltid återstår, som bäst kan vinnas genom enskildt samtal med individen. Huru ofta har jag icke, då det varit mig förunnado att för en större samling af mina medmenniskor förkunna Christi evangeln lefvande sanning, känt en längtan att enskildt få samtala med sådana själar, som möjligen blifvit uppväckta till andeligt bekymmer, att genom kärleksfull förmaning och gemensam bön det gudomliga utsädet måtte blifva vatwnadt af Guds nådes dagg och det gjorda intrycket blifva befastadt! Alla dessa omständigheter tala högt för nödvändigheten af husbesök hos de fattiga. Men hur skall detta ske? Af egen erfarenhet kan jag intyga att så inrättade, som Londons vidsträckta församlingar nu äro, det är alldeles omöjligt för presterskapet avt utföra detta värt. Jag tet hvad det vill säga att hafva under sin vård 40,000 själar samt huru omöjligt det är för en prest, han må hafva aldrig så mycket nit, kraft och helsa, att i en församling af sådant omfång sätta sig i personlig beröring med sina församlingsboar. Detta synes mig bevisa, att lekmannaverksamheten är det enda medel, vi under närvarande förhålande hafva att tillgå, för att fullgöra denna kyrkans oafvisliga skyldighet. Man säger att letta är en orelgelbunden verksamhet. Må vara! Vi vilja tills vidare antaga att den är oregelbunden. Men jag svarar: den är påkallad af en tvingande nödvändighet. Då sjäar äro på väg att förgås och det står i vår magt att sända dem evangelium, få vi icke: stå stilla och se på huru de förgås, blott der-; öre att vi.icke ega det särskilda machineri, vilket somliga anse som det enda användbara. När ett skepp sprungit läck och den iutröttade besättningen ej längre förmår att vålla pumparne i gång, brukar det ju heta: la man på däck! alla, som hafva någon styrka, alla, som kunna på något sätt bidraga