Göteborgsposten – 8 juni 1861, sida 1

seqvent, om jag tll följe at min förändrade ställning inom kyrkan skulle underlåta at uttala de känslor af beundran och tacksamhe: jag hyser för denna stittelse. Denna stiftelse synes mig vara i högsta grad tidsenlig, högsta grad ändamålsenligt imrättad, samt berätugad till tortlarande understöd och deltagande, tilltölje af den välsignelse och den framgang, hvarmed dess bemödanden varit krönta. Vi kunna icke annat än alla erkänna, aut detta sällskap sällan framlagt en så uppmuntrande ärsberättelse som den, till hvilken vi nyss lyssnat, men jag befarar att mången efter densammas athorande skall gå bort med ganska ofullständiga begrepp vm det behof al detta sällskaps fortsatta och utvidgade verksamhet, som otvifvelaktigt töretinnes. Tillåten mig derföre fästa eder uppmärksamhet på ett par förhållanden, som skola mer än tillräckligt bevisa huru litet vi kunna undvara Londons stadsmission. Alla här närvarande skola utan tvitvel medgifva, att det är alldeles omöjligt att en betolkning skall kunna beftinna sig 1 ett sundt religiöst tillständ, om den saknar ulltälle att begagna nademedlen. Hurn förhåller det sig nu med denna stora hufvudstad 1 detta alseeude? Saken ar i kortvhet fölJande: om man sammanraknar allt det utrymme, som der förefinnes, saväl inom statskyrkan som inom alla dissenteraude kyrkosamtund, kan endast en tredjedel at Londons befolkning samtidigt fira gudstjenst. Alla Londons kyrkor och kapeller kunna nemligen endast rymma en million menniskor, hvaraf töljer, alt de återstaäende två millionerna icke alls deltaga i någon gudstjenst. Om detta är ett obestridligt faktum, såsom det visserligen är, följer deraf nödvändigt, att Londons befolkning mäste till en stor del beliuna sig 1 ett ganska ohelsosumt religiost tillstånd. Vi böra derföre icke taga eww sådant intryck at den nyss upplästa arsberattelsen, att vi glömma burt den oerhörda massa al okunnighet och elände, som ännu finnes qvar och hvilken vi utan detta sällskaps medverkan icke kunna med framgång bekämpa. Vid äsynen af så mycket ondt måste man nemligen tänka på huru det skall afhjelpas. Kan lagstiftningen härvid göra något? Jag tror att den kan mer än hittills vårda sig om de fattigare klassernas bostäder, hvilka nu äro så öfverfyllda, att alla forsoök att införa sedlighet, ordning och snygghet äro nära nog truktlösa; jag tror, att den kan mer än hituills betordra sabbateus helghållande. Men vi måste ihågkomma, att det finnes onda makter, mot hvilka lagstiltningens åtgärder ej kunna uträtta något. Vi måste icke glömma, att inom hvarje individ af dessa milhoner lefver en odödlig själ, en själ, for hvilken Frälsaren utgjöt sitt blod, en själ, kallad till evig herrlighet, men 1 tara för evig tfördömelse; samt att, om vi försumma vår pligt, att så vidt i vår makt står fora dessa själar till kunskap om det enda namn, som är menniskorna gitvet under himmelen, hvarigenom de kunna blifva saliga, skall deras blod komma öfver oss. Det skall ej gagna oss, att vi lemnat våra bidrag för att sända evangelium till hedniugarne i andra verldsdelar, eller att vi öfversvämma verlden med biblar, om vi uraktlåtit att taga vård om sådana af våra bröder, som voro oss nära, och till hvilka vi först RR Rs RR RR RE —— sa