Göteborgsposten – 7 juni 1861, sida 1

SN ee lan en fabeltid och en historisk tid. Liksom Roms historia med säkerhet kan råknas först från 2:a puniska kriget, eller från stadens intagande af gallerna, på samma sätt betecknar Bunsen allt, som går före Abraham såsom mythiskt; men mr Wilson, en at författaren i Essays and Keviews, finner historisk sanning först tusen år senare, nemligen först från rikets delning eller Jerusalems intagande af Sisak. Det judiska prestväsendet skulle, enligt hans mening, icke hatva blifvit upprättadt af Moses, utan af konungarne, och det hade först omkring tiden för det 2:a judarikets undergång fått den vigtighet och de attributer, hvarmed vi se det omgifvet i de heliga böckerna — hvilka blefvo skrifna mycket sent och under sjelfva presterskapets påverkan. Men tillochmed utvidgningen af våra geografiska kunskaper, meddelanden från resande, berättelser, komna till handelsverden rörande aflägsna folkslag, de nyheter som tidningarne så ofta medfora från Indien och Kina, bidraga att bryta den krets af föreställningar, inom hvilka de judiska och kristna religiösa idgerna röra sig. Millioner menniskor med hvilka våra systemer förut icke värdigades sysselsätta sig, hafva blifvit faktiska verkligheter för oss, och dervid hafva en hel mängd frågor uppkommit. Hvilket förhållande skall man tänka sig emellan evangeliet och de folk, om hvilka man icke hade någon aning då evangeliet skrefs? Kan man förnuftigtvis antaga eller hoppas att vår religion skall kunna vinna ingång hos racer som äro så skilda från vår? Och om man ledes att betvifla detta, skall man då antaga att dessa folkslag äro skapade och invigda till fördömelse? Under det man studerar dessa nynpptäckta menniskors religion, och öfverhufvudtaget alla äldre religioner, förändrar man sina föreställningar om religionernas inbördes törhållande. Det är icke samma absoluta skilnad emellan mångguderiet och den gudadyrkan som vi kalla den sanna, som emellan den sanna guden och djeflar. Dessa religioner innehålla alla en viss sanning, alla tidigare religioner hafva spelat en roll i mensklighetens uppfostran, de hatva förberedt menniskorna på den sanna tron. Skall man nu antaga, att kristendomen skall fasthålla och binda menniskorna vid de föreställningar, som herrskade vid tiden för deras uppkomst, eller har den förmåga af utveckling i sig, förmåga att kunna tåla och upptaga de nya vetenskapliga sanningarne? Helt visst, svara de engelske författarne, detta måste vi antaga; just derföre att den står så mycket högre än dessa andra religioner, just för det att den till sitt väsende är andens och frihetens religion, vill den icke binda sig absolut vid skriften och icke fordra att beherrska oss despotiskt, utan identifiera sig med samvetets stämma inom 0s8s. Många menniskor hafva ju också på egen hand försökt att lampa sig och kristendomen efter hvarandra; de hafva gjort ett urval till ett enskildt bruk och tro sig dock vara kristna.