Göteborgsposten – 7 juni 1861, sida 1

— Nå, låt oss då båda stiga upp på kuskbocken. Fouch tänkte efter under några minuter. — Välan, det må ske, sade han derefter; jag skall dock först gifva Augereau noggranna föreskrifter. Vagnen hade hunnit uppför sluttningen och hästarne stannat för att något litet pusta ut, innan de begåfvo sig in i skogen, hvars gröna skuggrika hvalf sågo ut som lika många dystra hålor. Nicolas hade begagnat sig af denna korta rast och nedstigit från kuskbocken, lemnande Rubis under tapetserarlärlingens uppsigt. Han höll nu på att tända vagnens enda lykta hvilken skulle sprida ljus öfver den eländiga vägen. Fouche och Brune hade äfven stigit ur och ropat fäktmästaren till sig. Denne hade hittills suttit försänkt i djup sömn. Plötsligt väckt förde han till en början handen till värjfästet; men då han snart fann att ingen fara hotade hans vänner, skyndade han efterkomma Fouches uppmaning, ty alla hade genom en slags tyst öfverenskommelse erkänt denne som sin högste chef. Gorain, Gervais och de båda fångarne voro således ensamme i vagnen. Det var första gången efter arresteringen, som Fouch och Brune på samma gång lemnade dem.