Göteborgsposten – 7 juni 1861, sida 1

hettan var ytterlig, och utdunstningarne från träsket, ännu plågsammare genom den förfärliga solhettan, som icke mildrades af något skydd, förorsakade de resande, föga vane vid denna af skadliga miasmor förtyngda atmosfer, ett eget slags illamående, mot hvilket de knappast förmådde kämpa. De som voro innestängda i det inre af vagnen ledo isynnerhet af en oöfvervinnerlig mattighet. Fouchå lutade sig gång efter annan ut genom vagnsdörren, skådade forskande ut kring landskapet, det han fullkomligt kände till, emedan han der tillbragt hela sin första ungdom, och gaf emellanåt anvisningar åt Nicholas, som körde vagnen; men vare sig tillfölje af försumlighet eller ovana, den unge soldaten undvek icke alltid vägens sämsta ställen, och hjulen hotadc hvarje ögonblick att fastna i de ofantliga gyttjehålen som omgåfvo vägkanterna, Berlinaren hade redån för två timmar sedar lemnat Blain, och det hastigt tilltagande mörkre gjorde det ännu svårare att köra vagnen på dess: knappt banade vägar. Hafsvinden, hvilken i anseende till oceanen: nära grannskap förlorade intet af sin styrka hade nu börjat blåsa och lindrade i någon mål de lidanden, som åstadkommits af den odräglig hettan.