Göteborgsposten – 6 juni 1861, sida 1

se en mingrelisk eller muhamedansk furste vid sidan af en förnåm ortodox dame i polonäsen. Båda äro de ju zarens undersåter. Männens uniformer och galadrägter äro så lysande, så rika, så varierande, så öfverastade med guld, broderier och ordnar, att damerna i sin moderna elegans svårligen kunpa täfla med denna öfverdrifna prakt; men då deras drägter icke kunde vara rikare, så äro de sjelfva desto skönare. För avt kunna bjuda denna prakt spetsen hade de, liksom de byzantinska madonnorna, måst bära verkliga guldoch silfverklädningar, bröstsköldar af ädelstenar och strålkronor af diamanter. Men hvem skulle kunna dansa med ett sådant juvelmagasin på kroppen? Man skulle dock misstaga sig om man trodde på någon synnerlig enkelhet i damernas kostymer. Dessa enkla rober bestå al äkta engelska spetsar, och de två eller tre underklädningarne äro dyrbarare än en messdrägt af guldeller silfverbrokad. Buketterna på muslinseller gasunderklädningen fasthållas genom diamantbroscher; sammetsbandets spänne utgöres at en sten, som man skulle tro vara tagen ur kejsarens krona. Hvad är enklare än dessa hvita tafttylleller moirgeklädningar med några i form at drufstjelkar sammansatta af olika slag eller några perlsnören inflatade i håret. Men dessa perlor kosta hundratusen rubel, och aldrig skall någon perlfiskare kunna hemta rundare eller mera orientaliska ur oceanens djup. Enkelt klädd uppvaktar man kejsarinnan, som tycker mera om elegans än den blåndande prakten, men guden Mammon förlorar säkerligen icke derpå. Vid första ögonkastet ser det ut som om de ryska damernas lyx vore mindre än männens, men detta är ewt misstag. De förstå liksom alla fruntimmer avt göra musslinsklädningen dyrare än guld. Så snart polonäsen passerat genom salen och galleriet, börjar balen, Danserne ha intet egendomligt, man dansar quadrille, vals, redowas aldeles som i Paris, London, Wien och Madrid, aldeles som öfverallt eljest i stora verlden. Endast masurkan dansas i Petersburg med en på andra ställen okänd fullkomlighet och elegans. De lokala egendomligheterna tyckas vara på väg att försvinna ofverallt, men isynnerhet ha de upphört i sällskapshfvets högre regioner. Anblicken var herrlig. Midt i denna lysande skara, som rörde sig efter en viss ordning för att lemna tillräckligt rum, rörde sig symmetriska dansande gestalter. Den hvirtlande valsen uppblåste roberna och underklädningarna till likhet med en dervisch kläder, och under de snabba rörelserna förekommo diamantprydnaderna guldoch silfvergarnityren som klart lysande blixtstrålar. De små handskklädda händernå, som hvilade på valsörernes epåletter liknade hvita kamemelior i massiva guldskålar.