Göteborgsposten – 5 juni 1861, sida 1

kyrkan förblef sina gamla instinkter trogen; hon vände gåfvan mot gifvaren. Papismen höjde ultramontanismens baner och sökte sitt stöd i den gamla legitimismens leder. För att neutralisera denna förening, skedde en apell till revolutionen. Sedan 1859 stå de tvenne gamla fienderna midtemot hvarandra och ödets mäktiga skiljedomare smickrade sig med att han länge skulle vara istånd att hälla jemnvigten dem emellan. Men krigets flod, tro menniskorna, hotar att blifva för stark för honom; den håller nästan på att öfverväldiga honom, likasom den länge har förbryllat och oroat honom. Man påstår såsom ett säkert faktum, att regeringen i Tuilerierna har gjort de statsmän, som stå i spetsen för det italienska kabinettet, upprepade anbud att draga bort de franska trupperna från Rom och att öfverlemna det påfliga hofvet åt dess egna utvägar, mot vilkor att den italienska regeringen skulle garantera de nuvarande paftliga besiutningarnes integritet samt uppehållandet af ordning i den Heliga Staden. Nu är grefve Cavour en mäktig man, stark genom besittningen af en intellektuel törmåga, som ställer honom i jemnhöjd med alla mojligen inträftande omständigheter, samt ännu starkare genom den tro som det italienska folket har till ärligheten i hans uppsät, outtömlhgheten i hans resurser samt hans osvikliga och nästan oförskämda lycka. Skulle ban derföre en dag uppträda inför deputerade kammaren och ullkännagifva, att allt hvad han förut sagt om italienarnes rättigheter till Rom såsom-deras enda hufvudstad måste betraktas såsom osagdt, att alla anspråk på den eviga staden måste uppgifvas, samt att nationen måste förbinda sig att lemna åt påtven hvad som nu är påtvens, så finnes det många, hvilka äro öfvertygade om, att han ännu skulle kunna dominera såväl parlamentets votering som ätven konstituenternas samtycke. Skulle han, tör att understödja en sådan förändrad politik, förlägga en hel arme och en flotta rundtomkring den nu förminskade S:t Petri artfvedels gränser, för att hindra Pius IX:s och hans prelaters sömn att störas af garibaldisters och andra äfventyrares inbrott, så skulle han, efter hvad man påstår, ätven kunna lita på såväl landtruppernas och besättningens at flottan medverkan, som äfven på mångdens passiva medgifvande. Men icke ens gretve Cavour kan ställa sig som borgen för romarnes oändliga tålamod. Man omtalar, att underhandlingar under någon tid egt rum mellan personer som halva stort förtroende hos grefve Cavour och några af de oförskräckta patrioter, hvilka, sammanslutna till en nationalkommitg, omhvärfva sjelfva den påfliga stolen i Rom. De missnöjda romarnes lugna och tåliga hållning alltsedan 1859 är icke ett verk af den romerska polisen, på hvars hufvud signor Mavwteucci har samlat en sådan tyngd af djupt rotadt hat, icke ett verk af mr Mangins och de franska gensdarmers medverkan, hvilka handla under hans befäl; den