Göteborgsposten – 5 juni 1861, sida 1

hvars hörn han borde träffa sitt åkdon. Då han gick öfver boulevarden kom han i jemnbredd med en liflig grupp som utgjordes af ett fruntimmer, hvars drägt visade att hon tillhörde borgareklassen, samt tre manspersoner, af hvilka en hade franska gardernas uniform under det att de tvenne andra voro klädda som privatpersoner. Grefven höll just på att gå förbi dessa promenerande då flere vagnar, som hastigt rullade fram på gatan, tvingade honom att mot sin vilja stanna ett ögonblick. Den grupp vi omtalat stannade likaledes för att vänta tills vägen blef fri. Grefven snuddade nästan vid soldatens arm och han kunde fullkomligt väl höra hvad dessa hans tillfälliga grannar talade. — Stackars man, sade fruntimret. Det har skurit mig i hjertat att se honom i ett sådant tillstånd. Tror ni att han återhemtar sig, mr Michel ? — På min tro, jag vill icke svärja derpå, svarade den, till hvilken soldatens följeslagerska hade riktat sina ord; men jag hoppas det dock, min kära m:me Lefebre. — Från och med morgondagen skall jag dagligen gå till honom? — Säg då, Hoche, sade gardisten vändande sig till den tredje personen, märkte du hur hans ögon öppnade sig då jag talade om hans löjtnanter, som han kallar dem ?