Göteborgsposten – 5 juni 1861, sida 1

honom, fastkedjad utan hopp att kunna slita mig lös. Grefven stampade häftigt i marken. —Att återfalla från min ställning till den af en slaf! fortfor han med raseri. Är detta då möjligt? Hvad, skall jag icke kunna finna något medel att återfå min frihet? Min plan var emellertid ännu skickligare än hans, och om den skulle lyckas, skulle jag undslippa alla faror ... Skall jag då afstå ifrån den och nöja mig med att lyda? Fyrverkeriet hade just utsändt sin sista raket och trädgården, som nyss strålade af ljus, tycktes i trots af ekläreringen med färgade lampor hafva återfallit i ett djupt mörker. Hopen som skrattade, skrek och trängdes, begaf sig bort och stötte på boulevarden ihop med de mera sparsamma nyfikne hvilka åtnöjt sig med att stanna och klappa händerna vid åsynen af de diamantstjernor som något romersk ljus tid cefter annan sände upp öfver de höga trädens toppar och öfver balsalens tak. Grefven tryckte sin hatt ned öfver pannan och lät sig bortföras af hopen som strömmade ut ur trädgården. Den mest lifliga villrådighet målade sig på hans ansigte och hans sammandragna läppar tillkännagåfvo det arbete som upptog hans själ. Då han lemnade Vauxhall begaf ban sig instinktmässigt till Temple-gatan vid