Göteborgsposten – 5 juni 1861, sida 1

Men, rätt betänkt, skola vi väl följa med vår tid och tillgodogöra oss alla de fördelar, all den beqvämlighet, som nya tiden uppfunnit och kan uppfinna, för att göra lifvet så njutningsfullt som möjligt, ifall detta är dess ändamäl, — något som tål att tänka på. Då man söker skalfa sig allt behag, då det är det moderna lifvets tendens, så tycks det vara naturligt att man skall söka undanrödja allt obehag. Då man eger divaner, turkiska mattor och ejderdunsbäddar, så synes det ligga nära tillhands, att man icke will bli störd af hundtjut, kattmusik och tillochmed tornväktarnes lurar. Men har man vant sig att icke alls märka dessa läten och deraf icke lida det minsta obehagliga intryck, så kan man ju par consequence också nöja sig med träsoffor och hårda madrasser. Så sker icke och derför i ett förfinadt samhälle måste vi ifra mot allt som står i vägen for komforten och litvets behagliga njutning i allmänhet. Det som bordt för längesedan falla i öronen såsom mest missljudande är ångbåvarnes hvisselpipor, hvilka ovilkorligen mäste låta illa för det mest disharmoniska ora. Deras ljud är genomskärande och nervskakande; i ett obevakadt ögonblick hoppar man till al fruktan som för domens instrumenter och det är icke ovanligt, att fruntimmer af förfäran falla i ens armar. Ola tår den atskyvärda pipan ljuda mycket längre än som behöts för signalen och jag vet folk, som på ängbåtsresor till Djurgärden stoppa bomull i öronen för att dämpa det smartsamma intrycket. Dot är med detta otäcka ljud som civilisationen ångar fram ötver jordens land och hat och det år väl icke så lätt att tysta ner det eller förvandla det till ett munkakwvigt pinglande med ringklockor. Men det mäste ske. Sedan man nyhgen har fästat uppmärksamhet wd saken, är det troligt atv vederbörande skola skona våra öron tör de gälla oljud, som tillfölje at de nya små ångbåtarnes mängd höras bittida och sent ötverallt i staden. Denna reform för beqvämligheten och litvets behag kan ju synas billig otverallt; här är den nästan nödvändig, om de stackars stockholmarne ej skola bli alldeles uthvisslade. Denna åtgärd skall dock icke leda till så stora steg i veklighetslifvet, att man en vacker dag förser vagnshjulen med kläde och hästhofvarne med guttaperkagaloscher. En stads innevånare skola icke bli bortskämda med att slippa höra ångpipans hvissel, de skola blott nu här och hvar undra, alt de redan så länge fördragit det fula. Vi gå här utan kung och utan politiska händelser, men vänta på ambassadören från Italien, litet roligt på Ladugårdsgärde o. s. V. I Strömparterren och Berzelii park drickas tutingar hvar eviga qväll och Cirkus Renz har, oaktadt de stegrade prisen på platserna, alltid fullt hus. På verandurna blåsa musikpojkar sina arior och potpourrier; om det är litet falskt, så tförmärkes det icke för glasens klang. Sodavatten säljes i hiskliga qvantiteter med 3 å 400 procents vinst, och sockret, som serveras dertill, är skickligt uppblandadt