Göteborgsposten – 5 juni 1861, sida 1

med potatismjöl. Verlden vill bedragas. Omnibuskuskarne köra kapp. i Ladugårdslandsbackarne och herr X. vågar lifvet och allt, ty han har kommit från det enformiga landet, för att riktigt slå sig lös, förstöra pengar och ha trefligt i hufvudstaden. Man har ännu icke kommit öfverens om hvem som är det sköraste fruntimret i cirkusen, man är i valet och qvalet. En gammal, rik baron från Skåne bevistar oupphörligt alla slags teatraliska föreställningar, och man kan observera på riktningen af hans kikare, att han blott har ögon för skönheten, vare sig hos kungliga teaterns primadonnor eller hos Mosebackes lindansande Columbine. Hvar har sin smak. Det finns en gubbe, som dag ut och dag in med mycken podager och stor möda promenerar på trottoiren utanför operahuset samt kring Jacobstorg, esomoftast smygande sig in på operakällaren eller den midtemot liggande Hörnan (också ett Bacchi tempel), för att om möjligt föröka den röda färgen i sin fysiognomi. Om sommaren stiger han reguliert hvarje eftermiddag i en ommnibus och tager sina tu: tingar på Blåporten. Aldrig längre sträcka sig hans utfärder; samma bestämda lif har har fört i många år. Här finns ändå originaler qvar i vår copieverld. Öfverallt börjar det nu blifva fullt grön och skönt, helt sommarlif. Djurgården är gu: domlig med sina ekar och furor, sina vackra stränder och sin frid, ett stycke bort från den förfärligt fula Djurgårdsstaden och slätten, der de rika fruntimmerna från de närbelägna villorna visa sig och sina konstigt kostymerade, redan koketterande små barn. Hasselbacken med sina tryfflar, ostron och s. k. fina viner har mest sitt behag för dem, som tycka detta är det hogsta goda, eller for slagsmålslystna löjtnanter. Stranden vid värtan är tyst och stilla, smekt af den vackraste sjövik, rik på gullvifvor och björklöf, ett tillhåll för trastar och finkar och for närvarande för den mera prosaiske B. P.