Göteborgsposten – 1 juni 1861, sida 1

räckte, drifna af en och samma känsla, handen åt grefve de Sommes. — Tack, min herre, sade markisen allvarligt. Vi äro verkligen värda hela er sympati. — Min åsigt, hvilken dock icke grundade sig på något materielt bevis alldenstund alla bevisen tycktes uppresa sig emot er, fortfor grefven, vacklade ej ett ögonblick. Jag träffade fröknarne de Niorres : deras förtviflan var djupt skärande. Jag sökte ingifva dem mod och låta en stråle af trösterikt hopp lysa för deras tårdränkta ögon. Den tjenst, jag varit i tillfälle att göra dem, hade förmått dem bevilja mig det förtroende jag begärde. Då de hörde mig, lugnade de sig och underrättade mig, att er närvaro i hotel de Niorres trädgård den hemska natten endast förorsakats af det löfte, som de gifvit er om ett möte i samma trädgård. —Men, utbrast vicomten, de kommo icke. Hvad var det, som höll dem tillbaka ? — Ett skändligt bedrägeri. — Ett bedrägeri! upprepade markisen, af hvem ? — Af edra fiender. — Men hvilka äro då våra fiender? — De, som hafva fördel af att hindra de beslutade giftermålen, kortligen, de som troligen begått de brott, för hvilka j ären nu anklagade.