Göteborgsposten – 1 juni 1861, sida 1

SS — OA R —A ÅXE själ för att stanna qvar i rummet. Han följde den fremmande för att understödja honom eller rättare sagdt för att tillsammans med honom bege sig sin väg, så snabbt som möjligt. Den rike smästadsmannen var nemligen en pariserindustririddare, med hvilken Candor hade kommit öfverens att plundra sina egna kamrater. Näsduken hade på förhand blifvit färgad med blod. De begge andra spelarne hade stannat qvar i rummet med den fremmandes plånbok, och då UCandor och denne icke kommo tillbaka, beslöto de sig raskt att dela dess innehåll sinsemellan. De betalade måltiden med sina egna penningar samt aflägsnade sig utan att göra uppseende. Då de hade kommit ut på gatan sade den ene, som hade fremlingens plånbok, till den andre: Det är bäst att du går tillbaka och säger åt värden att vi gått till Cat Richilieu. Vi undvika på så sätt all misstanke samt vinna tid att undkomma. Den tilltalade vände i sin dumhet tillbaka, och knappt hade dörren slutits bakom honom, innan hans fiffigare kamrat tog till fötters för att behålla rotvet allena för sig. Huru ötverraskad måtte han icke hafva blifvit då han öppnade plånboken och deri fann endast rekommendationskort och teaterprogrammer. I Spaa hade Houdin påträffat en sådan grek vid namn Raymond, som råkat i elände. Han hjelpte honom med penningar och lät honom i stållet berätta sina leftnadsöden, Likasom så många andra bedragare hade Raymond sjelf först varit den bedragne. Af sina kreditorer sänd till St. Pelagie, lärde han der att känna en gammal rutinerad falskspelare, Andreas, som invigde honom i kostens mysterier. Raymond var en så läraktig spelare att han inom sex månader vann nog pengar af sina medfängslade för att kunna friköpa både sig och Andreas. Då de hade återvunnit sin frihet, bildade de under namnj af Lodjursföreningen ett förbund af irdustririddare. Då spelpartierna voro förbi och de bedragna hade aflägsnat sig, framlades de vunna penningarne på bordet och delades. Vargar äta icke upp hvarandrå, men tjufvar draga icke i betänkande att bestjäla hvarandra. Detta visade sig äfven här. Det inträffade ofta att, då de vunnit hundra louisdorer, dock icke mer än sextio kunde fås reda på. Hvarje spelare medgaf att de vunnit mera, men ingen ville erkänna att han tillegnat sig något. De betraktade hvarandra noga och undersökte hvarandra ömsesidigt — ty i sådant sällskap brukar det icke gå särdeles artigt till — men intet kunde upptäckas. Slutligen uppdrogs Andreas att utöfva en hemlig polis. Han utvecklade en sådan ifver att han snart upptäckte huru allt tillgick och hvilka de skyldiga voro. En af dem brukade inkalla sin betjent för att lemna honom en nyckel och hvarje gång vandrade en rulla guldmynt i betjentens hand. Var spelet högt så visade sig betjenten en gång till och återlemnande nyckeln samt mottog en ny rulla guldmynt. En annan af spetsbofvarne var måttligare och fästade blott med vax några guldstycken på bordets undre sida, hvilka han sedan, efter undergången undersökning, borttog derifrån. Upptäckten af dessa bedrägerier föranledde bolagets upplösning. Raymond bildade nu en ny förening som benämnde sig den fllo