Göteborgsposten – 1 juni 1861, sida 1

Vi måsto besvärja denna olycka, som tynger på edra hufvuden. Jag har endast kommit hit, för att låna er min hjelp och bistå er i att undslippa den fara, som hotar er. — Huru? frågade dHerbois. — Mina herrar, frågade grefven, innan vi tala mera förtroendefullt med hvarandra, måste jag förklara er hvilken del jag tagit i de händelser som passerat. Jag var i sällskap med hr Lenoir, hertig de Lauzun och markis Camparini, då hr de Niorres riktade mot eder sin förfärliga anklagelse. — Ah! afbröto de båda unga männen och höjde sina hufvuden. — Ni kunde ej under er så naturliga förvirring bli mig varse, men jag såg er, mina herrar, och mitt första ord yttrades till er förmån. De äro icke brottsliga! sade jag till Lauzun. Tacken mig icke för denna tanke, mina herrar: jag handlade i enlighet med mitt samvete. Nej, tvenne män af börd, tvenne ädla officerare vid K. M:ts flotta, tvenne vänner till de Souffren kunde icke vara skyldiga till en följd af så förfärliga och afskyvärda brott. Att tvifla ett ögonblick skulle ha varit en förolämpning mot de namn j bären! Vid åhörandet af dessa ord, som föreföllo så tröstande i den belägenhet hvari de båda unga männen befunno sig, reste dessa sig upp, och